Julhandeln kommer att slå rekord, förutspår Handelns utredningsinstitut, HUI. Den brukar göra det. Varje år köper vi mer julklappar än året innan. Vi håller rätt god fart på kundvagnarna under resten av året också. Mellan 1956 och 1995 fördubblades detaljhandelns försäljning, mätt i 1995 års priser. Sedan dess har den stigit kontinuerligt med ytterligare 30 procent, utan hänsyn till börskurser och konjunkturer. Och traditionella kapitalvaror som bilar, husvagnar och sommarstugor har fått sällskap av videoapparater, datorer och annan digital hemelektronik. Vi har större bostäder och mer pengar att röra oss med än någonsin.
     I andra änden av konsumtionssamhällets fortskridande köpfest följer miljöförstöring och förbrukning av ändliga naturresurser i en takt som hotar vår existens på jorden. Samtidigt är industrisamhällets välsignelser skevt fördelade. Folk i de rika länderna förbrukar tre gånger mer färskvatten, tio gånger mer energi och 19 gånger mer aluminium än människor i fattiga länder. Mer än 800 miljoner människor får för lite mat varje dag, 1,2 miljarder lever på mindre än en dollar om dagen.

Det här är väl känt för många människor i västvärlden. Ändå fortsätter vi att samla på oss prylar och pengar, ändå fortsätter julhandeln att slå rekord, år efter år. Vi vill ha mer, vi vill ha fler, vi vill ha bättre. Trots att vi aldrig haft mer, trots att vi aldrig varit rikare.
     Kritiken mot konsumtionssamhället riktar ofta in sig på företagens massiva marknadsföring. Reklambranschen å sin sida brukar hävda att det är konsumenterna som har makten, att man inte kan lura på människor saker som de inte vill ha.

Oavsett ståndpunkt går det knappast att förneka konsumtionssamhällets existens. För den som vill bredda sitt perspektiv finns nu en intressant antologi utgiven av det amerikanska psykologförbundet, Psychology and Consumer Culture: The Struggle for a Good Life in a Materalistic World (American Psychological Association, 297 s). Här samsas 27 forskare från hela USA i 14 kapitel som avhandlar materialism, kapitalism och konsumtion. Redaktörerna Tim Kassers och Allen D Kanners syfte är anspråkslöst: att uppmuntra psykologer till kritisk undersökning av hur konsumtionskulturen påverkar våra liv. Men deras anspråk på psykologin är desto större. Efter att ha tjänat som hjälpgumma åt reklam och marknadsföring under det gångna seklet är det dags för psykologin att ta ställning. Ytterst handlar det om att rädda världen. Bara genom att ändra människors värderingar/medvetande/känsloliv kan vi förändra deras konsumtionsbeteende och därigenom det ekonomiska system som är på god väg att föröda vår jord.
     Det är lätt att raljera över det här något yrvakna världsförbättrarnitet. Att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle är ju ingen nyhet, inte heller att storföretag lägger stora resurser på att få oss att köpa deras varor (200 miljarder dollar per år, bara i USA). Inte heller att konsumtionssamhället bygger på rovdrift av människor och miljö. Men forskarnas vilja att hitta samband mellan våra inre världar och den yttre som vi skapar och upprätthåller väcker respekt.
     Utgångspunkten är det faktum att materiell konsumtion inte gör oss lyckligare, utan snarare tvärtom. För så är det nämligen. Försökspersoner som tycker att ekonomisk framgång är ett relativt viktigt värde rapporterar betydligt lägre grader av självförverkligande och livsglädje, och betydligt högre nivåer av depression och ångest, berättade Tim Kasser i sin förra bok "The High Price of Materialism" (2002).

Frågan har undersökts i olika varianter och med olika populationer: unga och gamla, svarta och vita, kvinnor och män, fattiga och rika, indier, australier, européer, kineser och amerikaner. Varje ny studie tycks bara bekräfta resultatet från den första: när man väl nått över ett visst mått av materiell grundtrygghet, så ger ökade materiella tillgångar föga eller intet av välbefinnande och lycka.
     Bland bidragen i den nya antologin finns åtminstone tre olika teorier om varför så många av oss ändå hänger fast vid tron på tröst i tingen.
     Tim Kasser menar själv att materialisten formas dels av sociala förebilder, dels av en grundläggande känslomässig osäkerhet. Ju mer vi utsätts för kommersiella budskap, genom medier eller genom våra föräldrars beteenden, desto större är sannolikheten att vi utvecklar materialistiska värderingar. Det är alltså delvis ett inlärt beteende.
     Men hur vi värderar de här budskapen har att göra med i vilken utsträckning vi fått våra grundläggande psykologiska behov tillgodosedda. Enligt Kasser finns det fyra olika grupper: trygghet och säkerhet, inbegripet fysisk överlevnad; självkänsla och känslan av duglighet och förmåga; tillhörighet, närhet och sammanhang; samt autonomi och autenticitet, det vill säga känslan av att vara en självständig individ.

Forskningen visar, enligt Kasser, att välmående och livskvalitet ökar när dessa behov är tillgodosedda och minskar när de inte är det. Personer som inte har fått sina grundläggande behov tillfredsställda är mer benägna att tro att välstånd och ägodelar kommer att ge dem ett bra liv. Och sambandet verkar åt båda hållen. Själva strävan efter materialistiska mål kan göra att människor får svårare att tillfredsställa sina känslomässiga behov, samtidigt som människor med otillfredsställda behov tenderar att fokusera på välstånd, ägande, image och popularitet.
     Människor med materialistiska värderingar drivs ofta av plikt i stället för lust. De gör sitt jobb för att de skulle känna skam, skuld eller ångest om de inte gjorde det. De presterar för att få belöningar eller för att undvika bestraffningar. Det är en typ av motivation som är raka motsatsen till flow, ett begrepp myntat av Mihaly Csikszentmihalyi. Med flow avser han den stegrade livskänsla som inträder när vi låter oss uppslukas av det vi gör, ett tillstånd där gränsen mellan jaget och omvärlden, mellan tanke och handling, upphävs.
     Csikszentmihalyi definierar "liv" som en serie händelser i medvetandet: tankar, känslor och förnimmelser. För att vi ska kunna göra dessa erfarenheter krävs psykisk energi. På grund av hjärnans begränsade kapacitet är denna energi en bristvara. Evolutionen har, menar han vidare, byggt in två motstridiga typer av motivation i vårt nervsystem, aktiviteter som lagrar psykisk energi och sådana som förbrukar psykisk energi. Den första typen kallar han pleasure, nöje, alltså det välbehag vi känner när vi äter, vilar och ägnar oss åt att föra släktet vidare. Pleasure är kortsiktig njutning, en konserverande kraft som inte bidrar till förändring eller personlig utveckling. Den andra typen är enjoyment, den upplivande känsla får av att gå utöver det nödvändiga för överlevnad och reproduktion. Det är inte alltid nöjsamt i sig, det kan till och med göra fysiskt ont eller vara mentalt utmattande, eftersom det handlar om att övervinna begränsningar. Men just därför kan det utveckla oss som människor. Hit hör många av de aktiviteter som kan ge oss upplevelsen av flow. Och även om det förbrukar energi på kort sikt, så är det bara genom enjoyment som vi kan förmera vårt psykiska kapital på lång sikt.

Csikszentmihalyi vill komplettera Abraham Maslows behovshierarki med det mänskliga behovet att göra erfarenheter för att hålla medvetandet på en organiserad nivå. Ett sysslolöst medvetande kröker sig in mot sig självt, börjar rannsaka sig självt och ser sina brister. Konsumtion och materiella värderingar är ett lättvindigt försvar mot ett existentiellt och psykologiskt tomrum. När en person inte kan bygga sitt själv på upplevelsen av flow försöker hon därför bygga självet med hjälp av materiella mål och upplevelser, inklusive den tävlingsinriktade strävan efter rikedom och makt, menar Csikszentmihalyi. En materialist är, i denna tappning, en person vars psykiska energi i oproportionerligt hög grad investeras i ting och deras symboliska avledningar rikedom, status och makt baserad på ägande, och vars liv främst består av erfarenheter från dess materiella sida.

Flera av forskarna, inte minst Kasser och Kanner själva, riktar udden mot det kapitalistiska systemet. Vi lever i en kultur som på alla sätt uppmanar oss att konsumera, som talar om för oss att vi är vad vi har. Men människor har aldrig nöjt sig med det som varit tillräckligt för överlevnad, konstaterar de tre forskarna Sheldon Solomon, Jeffrey L Greenberg och Thomas A Pyszczynski i sitt bidrag. Att samla på hög är tvärtom en konsekvens av grundläggande mänskliga behov, av människans dödsmedvetande och den strävan efter dödsöverskridande som detta genererar.
     De tre forskarna hämtar underlag för sin teori från antropologi, myter och historia. Guldet fick en gång i tiden sitt värde bland annat för att det omgavs med myter om evigt liv. I kristenhetens historia har pengar alltid använts för att köpa och sälja andlig absolution. Att samla på sig pengar och ägodelar har i alla kända stamkulturer främst haft symbolisk och rituell betydelse. Rikedom ger social prestige som i sin tur kopplas samman med magiska krafter, med makt som handlar om att upprätthålla liv och hålla döden på avstånd, helst för alltid.
     Att lämna något efter sig är fortfarande ett sätt att uppnå odödlighet, att leva vidare efter sin död. I stället för Gud har vi etablerat en sekulär religion som kretsar kring pengar och prylar. Konsumtionssamhällets credo är i själva verket vår dominerande odödlighetsideologi. Senast kom det till starkt uttryck efter 11 september, när president Bush och hans fru manade sina landsmän att gå ut och shoppa för att betvinga den förlamande skräck som spred sig efter terrorattentaten.

Författarna refererar också till de empiriska bevis som Tim Kasser tyckte sig finna i ett av sina experiment. En grupp försökspersoner manipulerades att reflektera över sin egen död, medan en kontrollgrupp fick lyssna på vacker musik. I det följande testet visade personerna i "dödens grupp" en betydligt starkare benägenhet att roffa åt sig pengar och resurser på andras bekostnad. Själva jämförelsen med andra blev viktigare, att äga mer än andra ger ett relativt högt socialt värde, vilket enligt trion är en andlig valuta lika mycket som en finansiell.

Är vi då offer eller förövare i denna utdragna dödsdans runt guldkalven? Ja, forskarna i antologin tycks luta mest åt att vi är offer. Det finns säkert en genuint mänsklig oförmåga att säga "Nej, tack, jag är mätt", men det är först i modern tid som vi fått redskap att exploatera den oförmågan fullt ut. I botten ligger en annan fråga, som brukar besvaras olika beroende på den svarandes egna läggning: är vi egoister eller altruister? Är det inbördes hjälp som främjar oss bäst eller survival of the fittest? Flera av psykologerna argumenterar för en mjukare marknadsekonomi, en kapitalism med mänskligt ansikte om man så vill, präglad mer av generositet än av girighet. Exakt hur den kapitalism ska se ut som inte drivs av principen om vinstmaximering, det svaret blir psykologerna oss skyldiga. Det finns också ett märkligt tomrum i resonemangen, en den kritiska psykologins blinda fläck. Det är säkert så att konsumtionssamhället profiterar på människors osäkerhet, på dödsångest och oförmåga till helhetsupplevelser.
     Men konsumtionen har också en hedonistisk sida: glädjen och njutningen i den stereo som låter bättre, i datorn som går snabbare, i bilen som är mer komfortabel att köra, för att inte tala om njutningen i färg och form som den klädintresserade tillfredsställer i provhytten. En psykologi som gör anspråk på att förklara kraften i konsumtionssamhällets budskap borde ägna lusten större uppmärksamhet. Men kanske är det fortfarande företagshemligheter?

Magnus Jacobson
är journalist och författare