Portalfigur
Russell Kirk har för många stått som portalfiguren till amerikansk efterkrigskonservatism. Med böcker som Randolph of Roanoke (1951), The conservative mind (1953), Eliot and his age (1971) och som aktiv grundare av tidskriften Modern Age (1957) har han vid sidan av William Buckley (författaren till God and Man at Yale och grundaren av National Review) förmedlat en värdekonservativ amerikansk tradition bortom partier och nationalekonomisk teoribildning. Onekligen stod han för en syntes - en sammansmältning av en rad disparata och ofta i USA regionalt bundna tankekretsar. Så märker man hos honom inte bara en genuin inlevelse i en mot Europa blickande östkustkonservatism som T S Eliots, utan även i de sydstatsperspektiv som författarna kring traktaten I’ll take my stand, The Southern Agrarians med Richard Weaver i som intellektuell ledare levandegjorde. Men han satte en omisskännlig personlig prägel på de tankeperspektiv han förmedlade. Kirk återkommer ofta till ”the moral imagination”, förmågan att levandegöra ideal inte bara förståndsmässigt utan även för känslan, något han själv var mästare i.
      Att definiera begreppet ”konservatism” är inte lätt. Liberalismen och socialismen, ideologier med ambitioner att vara logiskt sammanhängande tankesystem kan föras tillbaka till ett antal grundsatser. Konservatismen är däremot snarast en samlingsbeteckning för ett antal intellektuella världar som alla har något eller några element gemensamma med andra, men där olikheterna mellan två enskilda världar kan vara mycket stor. Tage Lindbom har i en essä talat om konservatism grundad på värdeladdade uppfattningar om tid och förlopp (det var bättre då), om en konservatism grundad på känslan för rummet (regionalism av skilda slag) och om konservatism byggd på en värdeortodoxi. Ostridigt är att de skilda utgångspunkterna präglar sin idévärld mycket starkt. Hos liberalism och socialism finns en strävan efter abstraktion och universalitet som man sällan möter hos konservativa tänkare.

Den konservativa tankeriktningens essens
Kirk gjorde dock som många andra sitt försök att destillera fram tankeriktningens essens. Hans punkter, i förordet i The conservative mind, förtjänar att refereras:
      a) tro på en transcendent ordning som styr samhället, likaväl som enskildas samveten,
      b) sympati för människans mångfald och mysterium (i motsats till radikalens reduktionism),
      c) övertygelsen om att det civiliserade samhället bygger på klasser och skilda kall,
      d) övertygelsen om att frihet och egendom är sammanlänkade,
      e) tro på det hävdvunnas värde, i motsats till det planerade och konstruerade och
      f) åsikten att förändring och förbättring är två skilda ting.
Kirks sammanfattning varken höjer sig eller sänker sig anmärkningsvärt mycket från andras försök. Men i modern politisk miljö är en liberal upplysningsoptimism ofta ett slags borgerlig överideologi - olika politiska schatteringar tävlar om att genom skilda medel uppnå likartade mål. I synnerhet gäller detta amerikanska förhållanden; i en nation född ur en upplysningsrevolution. Kirk hade den inte alldeles lätta uppgiften att förmedla och utveckla en tankevärld vid sidan om det egalitära, och att finna dess eventuella amerikanska rötter.
      Kirks första verk, biografin över John Randolph of Roanoke, är en studie con amore över en sydstatspolitiker från Virginia. Randolph, oppositionsledare i representanthuset under artonhundratalets första decennier, gjorde sig inte bara känd för att börja varje dag med först en flaska laudanum för att bekämpa gikt och därefter en butelj konjak för att bekämpa sömn, utan också som en stundom skräckinjagande, stundom hänförande talare och skarp skribent, i harnesk mot USA:s imperiedrömmar, federalism och tankar på att behärska den nordamerikanska kontinenten från kust till kust. Den som genom Kirks generösa citat tar del av till exempel Randolphs virtuosa brandtal mot införandet av allmän rösträtt för vita (”Against King Numbers”) i Virginia på 1830- talet kan inte låta bli att associera till Hans Järtas utfall mot statistiken eller Curry Treffenbergs retoriska försvar för ståndsriksdagen 1866. Läsaren kan inte undgå att smittas av Kirks intellektuella och emotionella entusiasm för en politiker som vågade följa traditionen och övertygelsen mot allt vad tidens förnuft ansåg rimligt. Hade Kirk läst Geijer hade han nog dennes omdöme ”alltför stor för den nykloka tiden; kastad ur fornvärlden in i striden; svärd för rättvisan, okänd för friden, tills den för evigt hjälten behöll” kunnat gälla även för Randolph. Märk väl, båda skriver epitafier över historiens förlorare, inte över dess vinnare.

Russel Kirk och Frans G. Bengtsson
Förfaller då Kirk till det slags sydstats- och nederlagsromantik som så många andra funnit mer givande för författande än en torr verklighet? Nej, därtill är Kirk alltför intresserad av nuet och framtiden. Vad han vill är att öka den gemensamma historiska idéfonden, referenramen från vilken utveckling kan bedömas.
      Ska man ge en ledtråd till Kirks eventuella betydelse är det dock inte professor Geijer man ska jämföra S:t Andrewsdoktorn med, utan snarare med ett antal svenska nittonhundratalsessäister, i första hand överliggaren Frans G Bengtsson. Kirks Randolphbiografi har sin pendang i Bengtssons skildring av Karl XII. Båda var de skriftställare som levde på sin penna. Båda var de sprungna ur en lantlig medelklassbakgrund långt från lärdomseliterna. Bengtssons fader var rättare, Kirks var järnvägsanställd. Båda fascinerades av historiens färgrikedom och personligheter. I en mening i memoarerna karaktäriserar Kirk sig själv som ung: ”Hans sinne var inte någon produkt av Upplysningen, märkte han nu. Det var medeltida i temperament och uppbyggnad. Han stod kallsinnig inför kylig harmoni och regelmässighet. I det han sökte ingick mångfald, mystik, tradition, det vördnadsvärda och det skräckinjagande. Han föraktade sofister och kalkylerare - var fanns tro, heder och givna lojaliteter? Han skulle ha bytt ett oräkneligt antal neoklassiska kapitäl mot ett enda vittrat gotiskt odjur” (gargoyle). Lägg sedan till kontrasten - Kirks grundmurade förtrogenhet med manuellt arbete från äppelplockning till skogsplantering - och nog är bilden ganska lik den unge kastellanpoetens från Rössjöholm. Hos katoliken Kirk märker man dock inget av den okänslighet för människoöden som kan smyga sig in i Bengtssons text.
      Men även andra författare kommer i tankarna. I kontrast till Frans G Bengtsson, som håller sig till lyrik och litterära essäer, gav sig Knut Hagberg, Svenska Dagbladets mångårige medarbetare, i kast med ett antal antologier och politiska essäsamlingar, många av dem med i stort sett samma teknik som den Kirk brukade i sin The Conservative Mind - from Burke to T S Eliot - Hagbergs antologi Den kristna tanken är ett försök i samma anda. Hagbergs politiska och filosofiska perspektiv är också snarlika Kirks, medan han i jämförelse med amerikanen inte ger prov på någon större emotionell inlevelseförmåga. Där Kirks figurer balanserar över avgrunder går Hagbergs på plankor över öländska sankängar.
      Här ligger en ledtråd till Kirks betydelse - han skriver inte bara en habil text och ger inte bara vass idékritik. Han förmår gripa in såväl i sitt objekts tankevärld och i läsarens. Den som med Kirk bekantar sig med Edmund Burke, Alexis de Tocqueville eller T S Eliot väntar förgäves på den analys och textkritik som till exempel en Leo Strauss ger när han borrar sig ned lager efter lager i en filosofs tankevärld. Strauss för ned sin läsare i tankedjup filosofen kanske till och med själv var omedveten om - dolda beroenden och influenser blottläggs och inre motsägelser dras fram i ljuset. Kirks bidrag är ett annat. Kirks förstahandsmål är aldrig texterna i sig, utan tankevärlden hos dem som skrev. Hans teknik är inkännandets; han får läsaren att ana varför texten skrevs eller talet hölls. Som väntat är hans porträtt av politikens och det praktiska livets konservativa bättre än av idékretsens utpräglade teoretiker.

Småborgerlig härkomst fond för tänkarmödan
Ska man nämna en tredje svensk jämförelsepunkt måste det bli Fredrik Böök. Båda har sin akademiska gärning inom litteraturhistorien, men inom den del som vetter mot filosofi och idéhistoria. Liksom hos Böök bildar den småborgerliga härkomsten en fond för Kirks forskar- och tänkarmöda. De foton som illustrerar Kirks memoarer visar honom inte sällan tillsammans med antingen den egna familjen eller med världens kända: Nixon, Reagan, Johannes Paulus II. Kirk, behåller, trots de akademiska framgångarna, småstadsamerikanens och järnvägarsonens gräsrotsperspektiv. Han är stolt över att bli uppmärksammad av sin tids stora. Men likt Böök är han också stolt över sin småborgerliga härkomst. Han bor hela sitt liv kvar i föräldrahemmet i Mecosta i Michigan, i kontrast till den sedvanliga amerikanska akademiska karriärens pelerinager mellan universitet kontinenten runt. Här åldras han långsamt, en äldre herre i väst och klockkedja, likt Böök i Västra Karup. Någon exil av Bööks art är det dock inte frågan om, snarare ett slags frivillig långsam förkufning. Den grundläggande värdebasen är också en annan. Böök ville också urskilja och vara i takt med tidsandan, kanske med tidsanden; han skildrar i den självbiografiska Storskolan sin utveckling bort från en enkel familjefromhet till en distans till kristendomen. Kirks levnadslopp är det motsatta: han växer upp i en i stort sett ateistisk miljö men närmar sig gradvis katolicismen, till vilken han slutligen konverterar.
      I sina memoarer skriver Russell Kirk om sig själv i tredje person, vilket bidrar till intrycket att han i denna biografi försökt nå distans i stället för inlevelse. Han tecknar sitt liv som om det vore en god historia, där en del kan retuscheras och en del uteslutas för den välavvägda effektens skull. Men Kirk vore nog inte Kirk om han hade släppt in ovidkommande alltför långt i sin familjekrets. Redan den intimitet han bjuder på är obehaglig, tycker sig läsaren märka. Partierna om hans giftermål med en långt yngre hustru - de hade mötts som republikanska aktivister och kampanjarbetare för Barry Goldwater - är hållna i en ironiserande ton som får en läsare att se Kirk framför sig som ensamstående bildad herre mer van vid intellektuellla essäer än vid kärleksbrev.
      Det är ändå lätt att känna igen många av de återgivna situationerna. När Kirk skildrar sitt möte med sydstatsförfattaren Flannery O’Connor under en konferens noterar han att ingen av dem yttrade särskilt mycket. Själv, skriver han, kom han sig inte för, eller vågade inte. Han tyckte att hennes noveller gick honom så nära in på livet att en direkt personlig kontakt med författaren hade kunnat bli smärtsam. Och vad hade hänt om mötet blivit en besvikelse? Tyst gick han därifrån - hon gjorde likadant.

Mötet med Hayek
Tystnad präglade dock inte ett annat möte - med den kände filosofen Friedrich von Hayek. Kirk, medlem i The Mont Pèlerin Society, var närvarande när Hayek höll talet som sedemera utgavs som essän Why I am not a conservative. Kirks efterföljande diskussionsinlägg kan inte ha bidragit till bilden av sällskapet som ett den svala enighetens forum. Deras skilda tankevärldar måste i alla fall med tiden ha närmat sig varandra. I Hayeks sista verk, Det stora misstaget, tycks han ansluta sig till en misstro mot det mänskliga förnuftets förmåga att styra samhället som i sina praktiska slutsatser ligger nära Kirks traditionalism.
      Russell Kirk kom genom sitt engagemang och sina böcker att bli en av den moderna amerikanska konservatismens grand old men. The conservative mind har spritts världen över och hans The portable conservative reader kommit ut som Penguinpocket. Särskilt känd i Sverige utanför intellektuella högerkretsar har han väl inte blivit; därtill han nog uppfattats som alltför amerikansk, både i val av intresseområden och som socialt fenomen. Det är tänkvärt att det som ses som främmande transatlaniskt i Sverige från sjuttiotalet och framåt har så uppenbara kontaktpunkter med svensk intellektuell högermiljö fram till femtiotalet!