Förutsåg utvecklingen i Ryssland
Som politiker, kungarådgivare och ambassadör i Paris och Berlin fick Donoso Cortés all önskvärd inblick i det politiska spelet med dess oförsonlighet, intriger och hatfullhet. Före Marx anade han att den liberala medelklassens epok skulle bli kort och präglad av kompromisser och återtåg. Socialisterna besatt däremot den stridsvilliga övertygelse som tidens självsäkra advokater och affärsmän saknade. Samtidigt var liberalismen och socialismen lika sataniska genom att förneka människans Gudsberoende och kravet att skydda den skapade ordningen.
      I sin närapå profetiska essä om de rådande - ismernas faror — ofta översatt och kommenterad — hävdar Cortés att de nya massrörelserna aldrig kommer att försonas med Europas kristna arv. De kan endast bekämpas med motstånd och beredskap till motvåld. I kampen mellan socialism och liberalism avgår den förra med segern. I omdiskuterade ordalag försvarade Cortés rentav att man — temporärt — tillgriper diktatur för att hindra den större olycka som ett inbördeskrig kan medföra. Han upplevde med verklig fasa efter 1848 hur påven Pius IXs egen minister mördades, och påven tvingades fly från Rom. Med 1930-talets spanska inbördeskrig skulle en av hans mörkaste farhågor besannas.
      Donoso Cortés förutsade även att Ryssland en gång skulle utveckla en skrämmande ny ideologisk lära. Likaså att Europa för denna och liknande lärors skull skulle dränkas i blod och en stor del av världen förslavas av människoovärdiga ideologier. Problemet ligger dock djupare än vad vi anar. I det helt fria samhället blir individen inte lycklig, utan ensam menade Cortés. Hon måste för sin lycka ha stöd, av familjer och små kretsar, byggda på religiösa bud. I dag skulle man i honom ha sett det civila samhällets, de små samfundens, tillskyndare och vän. Med åren insåg han det personliga givandet som den innerligaste formen av godhet och gav själv med öppet hjärta till de fattiga.

Profetisk människokännare
Cortés grävde inte ned sig i hårklyverier. Han såg de stora sambanden, och gjorde onekligen ofta svepande påståenden. Sviktar den inre moraliska kontrollen, menade han bland annat, måste olika yttre tvång, exempelvis en stark stat, träda i stället. Men lagen är även där den iakttas inte nog, rätten måste vila på samvetets och religionens grund menade Cortés. När samvetet och en religiös vördnad som årtusenden byggt upp sopas undan, bereds efterhand väg för oundviklig cynism och rent våld. Om inte 1789 års händelser redan visat detta, bekräftades det på hemskaste sätt de revolutionsveckor 1848 som hos dåtidens européer satte sådana outplånliga spår av sorg och fasa. Cortés menade att det inte var fattigdom som alstrade våldsorgierna utan övermod och Gudsförnekande.
      I ett samhälle som vårt råder det avsky för de styrandes omoral och brist på inre förankring. Cortés fångar tidigt dessa stämningar och gör det på kornet. Till hans nackdel kan sägas att han i sin otåliga upprördhet inte helt insåg att historien i sin ”lugna gång” också skapar värden. Påverkad och delvis bländad av sin brutala tidsanda bortsåg han i hög grad från den möjlighet av en värdemedveten medelklass som trots allt växt fram på många andra håll. Han anade i all slags historism bara en flykt från den existentiella fråga, som han själv formulerade i rent teologiska termer.
      Men som en nära nog profetisk människokännare förtjänar Juan Donoso Cortés bättre än den tystnad och okunnighet som hittills mött honom. Hans skarpsinne skänker utmaningar som få av oss oberört kan bemöta. R A Herreras lättlästa bok ger en fin chans att på nytt bekanta sig med den spanske tänkaren och hans värld.