Tryggers demokratikritik
Denna inställning är inte ett uttryck för en inskränkt negativism, utan för en ansvarstagande skepticism. I studien Demokratin, den offentliga makten och sirenernas sång (Timbro vetenskap och kultur 4/96) understryks detta. Där skärskådar Johan Andersson Sundeen de demokratikritiska argumenten hos bl a en av den gamla högerns förgrundsgestalter, Ernst Trygger. Trygger var förstakammarhögerns ledare 1913-1933 och anses ha varit starkt ideologiskt inriktad. Han kan i det här sammanhanget betraktas som en god representant för en äldre demokratikritik med relevans även för oss.
      Tryggers demokratikritik baserade sig på en organisk syn på samhället och en förnuftskritik enligt vilken samhällsgemenskapen ses som en naturlig och spontant framvuxen enhet vars tillkomsthistoria, snarare än det bräckliga mänskliga intellektet, utgör den bästa vägvisaren för individerna. Han ansåg att nationens materiella och andliga välstånd borde vara det överordnade målet för all politisk verksamhet. Detta mål var även, väl att märka, överordnat den egalitarism som demokratin representerade och förutsatte.
      Faktum var att Trygger betraktade den fullständiga politiska egalitarismen som en upplösande faktor för samhället. Det demokratiska folkstyret vred medborgarnas blickar från det gemensamma bästa mot deras egna personliga behov, menade han. Behov som de skulle komma att nå genom att organisera sig i grupper för att majoritetsvägen och kohandlarvägen tillförsäkra sig fördelar. Systemet skulle uppmuntra till gruppegoism, och var alltså samhällsuppsplittrande. Hans syn står som märks i skarp kontrast till flera efterkommande demokratiteoretikers, som skulle komma att utmåla det fulla, förbehållningslösa folkstyret som naturligt konsensusskapande. I Tryggers ögon var demokratins villkor snarare konfliktskapande.
      Förutom konfliktelementet ogillade han också förekomsten av en tillfällig folkmajoritets möjlighet att på ogenomtänkt grund göra snabba och radikala ingrepp i samhället. Principen att förändringar bör ske efter stor eftertänksamhet och på det beståendes grund skulle riskeras att när som helst sättas ur spel av kollektiva utslag av mänskligt högmod. Vidare fruktade han att samhället skulle komma att politiseras även på sådana områden där det i förstone inte var tänkt att så skulle ske.
      Tryggers alternativ var dock inte någon form av diktatur. Vad han ville se var en demokrati, dock befriad från den stränga egalitarism och majoritetsinriktning som hans debattmotståndare förfäktade. Han godtog allmän rösträtt - succesivt utbyggd - men ville ha den ekonomiskt graderad. Ett kompetenskriterium enligt honom. Folkstyresprincipen skulle också hållas i schack av en konturfast uppdelning mellan olika maktcentra. Demokratin skulle helt enkelt vara bunden. Maktdelning framför maktkoncentration var den absolut viktigaste principen.

”Europas sämsta grundlag”
Har Trygger överhuvudtaget något att säga ett Sverige av i dag, ett land som hans sentide efterföljare Gösta Bohman förklarat vara begåvat med ”Europas sämsta grundlag”? Ett land i vilket den övervägande delen av den intellektuella och politiska eliten vill likna stämmor som Tryggers vid de illavarslande viskningarna hos någon slags grå forntids mörkermän? Ett land som låtit sig präglas av folksuveränitetsidén kanske mer än någon annan demokratisk nation? Absolut.
      Accepterar man de giltiga gränserna för demokratin, de giltiga formerna för dess verkande, då har man accepterat den fullt ut, för att återanknyta till Heckschers inledande deklaration. Att inte göra detta, utan att i stället tillerkänna demokratin en slags allomfattande giltighet, är ingenting annat än ett intellektuellt svek. Vad man då accepterar är risken för varje framtida form av dess förfuskning och underordnande det mänskliga egenintresse det var tänkt att vara överordnat. Det som saknar inre balanspunkter saknar nämligen också skydd mot överutnyttjande och utslätning. Den som accepterar en avsaknad av sådana, måhända synbarligen hämmande, gränssättningar, har helt enkelt inte accepterat demokratin fullt ut.
      1900-talets blodsstöpta sekel rymmer alltför många exempel på vilka förvridna gestaltningar konsekvensen av detta intellektuella svek kunnat ta sig. Det gränslösa folkstyret har inte visat några fasta gränser ens mot diktaturen. Utslätningen av demokratins idé har tillåtit miljoner av människor att leva under det förtryck som mestadels gått under benämningen ”demokratisk socialism”. Ett förtryck som fått sin moraliska erkännande under Socialistinternationalens institutionella hägn.
      För Sveriges del ligger konsekvenserna av denna lämnade läxa både på ett institutionellt och mentalt plan. Vi har fått se rättstatens idé ge vika för engångsskatter, politisering av förvaltningen, åtsidosättande av äganderätten och allsköns Lidbommeri. Statschefen har reducerats till ett förevisningsobjekt, parlamentet till en glest befolkad transportsträcka och den lagprövande makten till ett hanterbart problem för den politiska. ”Majoriteten styr” har klingat förvillande likt ”makt är rätt”. I Sverige lider vi förvisso inte under diktatur, men nog är det något som i många delar påminner om den förvrängda form av folkstyre som Trygger ville undvika.
      Då konservativa konstaterar att utvecklingen givit dem rätt, vilket de alltsom oftast kan göra, är det sällan i triumferande ordalag eftersom det oftast brukar handla om dystra farhågor som har besannats. Nya tider uppfordrar dessutom till nya prövningar. Själv har jag exempelvis svårt att finna någon form av graderad rösträtt vare sig praktiskt eller moraliskt godtagbar. Det skall sägas att levererandet av några slags paketerade lösningar på problemen är långt ifrån vad som ryms inom anspråken hos denna artikel. Snarare skall följande ses som betraktelser över det svenska tillståndet ur ett demokratikritiskt perspektiv. Ett förslag till perspektivsättning med fingervisning om vartåt svaren bör stå att finna.

Likheter mellan Trygger och Buchanan
Kring den institutionella aspekten av den obundna demokratins natur är forskningen relativt omfattande. Redan Alexis de Tocqueville kunde med en rent kuslig precision förutse hur det demokratiska samhället med tiden skulle komma att gestalta sig. Tocqueville visste att berätta att demokratins form till stor del skulle komma att vara avgörande för dess innehåll: En allomfattande och allomhändertagande socialstat hägrade vid horisonten. Färdriktningen dit låg mer eller mindre inristad mellan raderna i varje demokratisk konstitution. Denna enkla men kontroversiella tes har i modern tid fått sin bekräftelse inom public choice-skolans forskningsfält.
      Public choice är lika lite som någon annan skola en fullt enhetlig teoribildning. Vad som ändå i korta drag är kännetecknande är att man velat behandla statvetenskapliga frågeställningar med instrument snarlika dem inom nationalekonomin. Demokratins politiska och byråkratiska arena betraktas som en regelrätt marknad på vilken det råder lika regelrätta utbud- och efterfrågerelationer som på vilken annan marknad som helst. På denna marknad agerar politikern och byråkraten som rationella egoister. De strävar båda efter att säkra och utöka sina inflytandesfärer. Politikern vill åt så många röster som möjligt och byråkraten vill åt resurser (skattepengar). Den politiska och byråkratiska sfären lever härvidlag i ett naturligt symbiosförhållande, i vilket båda växer och frodas. Public choice-teorin pekar alltså på en inneboende tendens hos offentliga system att expandera.
      I Demokratin, den offentliga makten och sirernas sång är syftet just att lyfta fram likheterna mellan Tryggers demokratikritik och den hos public choiceskolans kanske mest prominente företrädare, James Buchanan. Trots att Buchanans grundvärderingar skiljer sig från Tryggers (Buchanan är närmast nyliberal) ser han samma faror med den demokrati som inte är omgärdad av ”odemokratiska” spärrfunktioner.
      Buchanan är grundlig. Den första frågan han ställer är huruvida det över huvud taget är motiverat med kollektivt beslutsfattande i stället för individuellt. Det är först inom den sfär där så är fallet som man bör går vidare. Nästa steg för honom blir då att peka på majoritetsprincipens brister. Buchanan menar att denna princip inbjuder till en särintressenas huggsexa utan att någon vill ta ett helhetsansvar (även Tryggers uppfattning). I detta spel är minoriteten alltför sårbar. I förlängningen drabbas hela samhället i form av höga skatter, skuldbaserad ekonomi, försämrat penningvärde och, naturligtvis, en onödigt tung offentlig sektor. De spärrfunktioner han efterlyser är sådana som diverse begränsningar av majoritetens beslutsrätt och konstitutionella förbud mot underbalansering av budgeten.

Moraliskt goda följdverkningar
Nils Karlson tangerar public choice-fältet när han i sin avhandling The state of state analyserar den svenska välfärdsstatens framväxt. Det kollektiva beslutsfattandet beskrivs på ett inte alltför smickrande sätt. Karlson menar att välfärdsstaten inte är ett resultat av en medveten strävan, utan den har frambringats genom en serie sinsemellan oavhängiga politiska beslut som har präglats av två för demokratin bekymmersamma fenomen: ”Självgodhetens logik” och ”opportunismens logik”.
      Självgodhetens logik säger att politiska beslut alltid ses som det legitima svaret på problem. Till och med då problemet bottnar i bristfälligheten hos ett tidigare politiskt beslut måste det till ett ytterligare dito. Politikerna låser sig själva vid en slags beslutsspiral utan något egentligt slut. Politik genererar politik. Opportunismens logik är public choice-logik: Politikern låter sig styras av särintressen. Genom att tillfredsställa dessa säkrar han sin makt. Och ett tillfredsställande av ett särintresse sker alltid genom en politisk omfördelning till vilken ytterligare resurser måste tas på någon annans bekostnad. Båda dessa mekanismer verkar i entydig expansionistisk riktning. Slutsatsen ligger i linje med Toqcuevilles iakttagelse: Välfärdsstaten är ett resultat av det demokratiska systemet som sådant. Inte av något moraliskt imperativ. Även Trygger nickar instämmande härvidlag.
      Den svenska välfärdsstatens anhängare är sällan benägna att hålla med om denna slutsats. Det är förståeligt. Mycket av mytbildningen kring det svenska folkhemsbygget skulle då gå förlorad till förmån för en betydligt mindre glamorös historieskrivning. Att bittert och stridslystet ropa ”tillbakarullning av välfärdsstaten” inför varje offentlig besparing är betydligt tacksammare ifall man tror sig hävda en moralisk entitets rätt snarare än om det vore anspråken hos ett rent amoraliskt system.
      Här når vi ett viktigt klargörande: Demokratin som sådan, alltså såväl den bundna som den obundna, måste tillerkännas moraliskt goda följdverkningar. Demokratin befrämjar till sin natur en öppen och fri debatt, håller rättstaten levande och är konsensusfrämjande så till vida att den öppnar möjligheter och rättigheter för varje individ. Den underbygger också i sitt ideala fall det goda medborgarskapet i det att den uppfordrar till ett engagemang och ansvarskännande inför offentliga angelägenheter. Idealt har den alltså en mentalt förädlande effekt. Det är bara den obundna demokratin som utöver detta också alstrar en offentlig apparat som växer enligt en amoralisk logik (en del skulle hävda att det faktiskt är en omoralisk apparat för att den medför en oacceptabelt kraftig frihetsbegränsning för den enskilde, men det är en diskussion som utrymmet inte tillåter).
      Åtminstone för svenskt vidkommande så leder klargörandet till obehagliga men likväl ofrånkomliga frågor. Vi kan konstatera att vi har västvärlden mest obundna demokrati (”Europas sämsta grundlag”) och dess mest omfattande och kostsamma välfärdsstat. Samhällets institutionella tillstånd står klart för oss. Men hur är det med det mentala tillståndet? Går mentala följder verkligen bara i en förädlande riktning? Är det otroligt att tänka sig oönskvärda mentala följder av oönskvärda institutionella tillstånd? Med sådana frågor får vi lov att lämna Public choice, för nu har vi sträckt oss över dess ambitionsnivå. Svaren är mer svårfångade än de som vanligtvis söks inom statsvetenskaplig forskning.

Demokrati och demokratism
Har man väl tagit steget in på demokratikritikens inte alltför beträdda område uppfattar man nog lättare än annars tecken på en viss mental ohälsa. I Sverige finner man att respekten för några av det fria samhällets grundförutsättningar, pluralismen och olikheten, alls inte har upprätthållts med den konsekvens som hade varit önskvärd. För att med tydlighet kunna diagnosticera det svenska samhället i detta avseendet blir en viss distinktion avgörande: den viktiga skillnaden mellan demokrati och demokratism.
      Demokrati är precis vad det låter, nämligen den teoretiska eller praktiska förekomsten av demokrati. Demokratism är något annat. Det är uppfattningen att demokrati är något så allmängiltigt att det kan och bör prägla varje enskild sfär i samhället. Denna form av demokratiuppfattning är stark i Sverige, och man är knappast ute i helt ogjort väder om man påstår att den är en reflektion av de idéer som ytterst förorsakat våra institutionella problem.
      Så till saken. En bejakelse av det pluralistiska samhället innebär att man bejakar tanken att det finns skilda områden som fungerar på olika sätt, och att dessa framför allt också skall tillåtas vara olika. De skall kunna vara sig själva nog. Att våga sig på att identifiera och karaktärisera dessa områden är ett vanskligt företag. Erkännandet av dem ligger nära erkännandet av det ogenomträngliga i samhällets komplexitet. Dock har försök gjorts, och två skall för resonemangets skull nämnas.
      Den tyska sociologins fader Max Weber gjorde en ambitiös schematisering. Han skisserade olika så kallade ”värdesfärer”, exempelvis den ekonomiska, estetiska, erotiska, politiska med flera. Dessa, menade han, var autonoma i förhållande till varandra i den meningen att aktiviteten inom dem styrdes av exklusiva normer. Den form av logik som präglade det ekonomiska handlandet var till exempel inte applicerbar i den estetiska sfären och så vidare. På svensk mark har t ex Hans L Zetterberg urskiljt sex stycken ”erfarenhetssektorer” exempelvis religionen, konsten, politiken. Dessa lever på samma sätt som värdesfärerna under var för sig specifika normer och principer. Var och en av dessa sektorer kan bara genomgå en rättvis bedömning enligt egna internt gällande kriterier. (I sammanhanget kan nämnas att Moderata Samlingspartiet, i mångt och mycket tack vare Zetterbergskt upplysningsarbete, har fördjupat sin samhälluppfattning. Där det förr bara existerade stat och marknad återfinns nu även det civila samhället som en tredje självständig sfär i partiets officiella doktrin.)
      Weber och Zetterberg driver hem något skilda poänger med sina kategoriseringar och konkurrerande förslag finns förvisso. Det intressanta för oss ligger dock i deras samstämmiga varning: ”Alla dessa sfärer äger samma rätt att existera enligt egna villkor, och varje försök att likrikta dem enligt en generell princip rubbar en ordning som bör lämnas orubbad.”

Demokratins allomfattande giltighet
Demokratisten accepterar inte detta. Det jämlika är för honom överordnat allt. Varje enskild norm, värdering eller deklaration som inte har demokratisk sanktion i ryggen är ju odemokratisk. Punkt. I den mån han erkänner autonoma sfärer ser han dem som oerövrade fält för sin sak. Så får vi i Sverige därför höra att barn skall besluta om vilka läromedel som skall utbilda dem, att all företagspersonal skall besluta om vilka investeringar som är bärkraftiga, att ”folkrörelseföreträdare” skall ha rätt att utifrån oräkneliga positioner i varje liten tänkbar vrå av det svenska samhället besluta om vad sjutton som helst som må komma i deras väg. Demokratins princip sägs äga giltighet för alla former av avgöranden. Inga särfall medges. Alla former av auktoriteter, hierarkier och kvalitativa olikheter skall jämnas ut. Demokratisten upphäver varje skillnad mellan olika former av normsystem genom att underställa dem sin egen norm.
      Detta är nu dogmatik och inget annat. Ojämnheter, undantag och kontraster är sådant som den principfaste planritarens indignation till trots utgör villkor för reell mångfald. Det sociala och kulturella livet förflackas och stagnerar i förnekandet av sådana villkor, i oförståelsen för att det skulle finnas delar av samhället och det mänskliga livet som inte måste dirigeras av demokratins princip. I förlängningen är det inte svårt att se det samhälle som sjunker ned i ett kulturellt sjukdomstillstånd, ungefär på samma sätt som den människa som försöker förtränga sitt behov av ett allsidigt näringsintag.
      Demokratismen har på senare år också utvecklat en annan yttring, som på ett sätt slår tillbaka mot den egna utgångspunkten. Det handlar om tesen om lika möjligheter, vars tolkning tidigare begränsats till att gälla den lika möjligheten för alla att delta i beslutsprocessen. Nu vill många gå än längre och konstruera processens utfall genom att besluta om kvotering mellan olika grupper. Det demokratiska systemet i sig ses som otillräckligt för att omedelbart uppfylla det förmenta målet om absolut och total jämlikhet, så därför vill man förekomma de positiva följdverkningar som ju ändå var att vänta.
      Vi ser alltså ännu ett exempel på hur jämlikheten kan övertolkas. Oavsett vad man må tycka om själva poängen med den ”numerärrättvisa” som kvotering representerar så finns ett avgörande principiellt problem med dess idé, och det är att demokratin aldrig var tänkt att nyttjas för sitt eget förekommande.

Demokratism underminerar demokratin
Socialdemokraterna laborerar exempelvis med vad man kallar ”varannan damernas” inom sitt parti. Tanken är att hälften av förtroendeposterna skall vara besatta av kvinnor. Det motiveras utifrån en demokratisk princip om värdet av formell likställdhet mellan män och kvinnor i beslutsfattande positioner. Frågan om vilket värde som avses, om det är det rent principiella värdet eller om det är nyttovärdet, alltså att bättre beslut skulle produceras i en jämlik församling, är mig obekant. Det är inte heller alltid som kvoteringsförespråkare håller i sär dessa argumentationslinjer. I vilket fall som helst förtrampar man i kvoteringens namn ett i allt hållet högre värde: den enskildes möjlighet att kunna fälla ett röstavgörande. Att kunna påverka utfallet. Har vissa förtroendeposter på förhand reserverats för vissa personer, må vara icke namngivna, så ligger det slutliga avgörandet inte längre hos väljaren utan någon annanstans. Demokratin har satts ur spel utifrån förment demokratiska argument.
      Nu kan hävdas att exemplet i sak bara drabbar den som råkar vara socialdemokrat. Kvotering som fenomen berör dock alla. Att idén satt sig så fast i det stora vänsterpartiet är snarast en indikator på hur legitim den har blivit i debatten. På tur står etnisk kvotering, ålderskvotering och kvotering av alla möjliga förment åtsidosatta grupper som ständigt verkar färdiga att kunna ställas upp mot varandra i kolonner på ett jämlikhetens slagfält, alltid redo att försvara den terräng som sägs tillkomma deras numerär. Individens röstavgörande är det sista att försvaras; den utgör ju ett hot mot hela uppställningens legitimitet.
      Kvotering är en förvriden yttring av demokratin. Ett fall där dess idé har tänjts och töjts så pass att den lyckats slå knut på sig själv. Kvotering uttrycker ett stadium då man i demokratismen kan se tendenser till kanske inte direkt underminering av demokratin, men väl en slags korrumpering av densamma. Att en god demokrat inte behöver vara demokratist torde vara en blygsam slutsats.
      Det skall sägas att alla mentala följdverkningar av den obundna demokratin inte är demokratistiska. Det kollektiva beslutsfattandet har också fått sin direkta antites i Sverige. Det är den form av amerikaimporterad antietatism som kallas ”libertarianism” och som kommit till uttryck framför allt inom delar av ungmoderaterna. Denna idéströmning ogillar i princip alla former av kollektivt beslutsfattande, så länge beslutsregeln inte är enhällighet och alltså innefattar ett element av tvång. Libertarianernas kritik av det politiska systemet har djupast en moralfilosofisk botten och utgår från en mycket strikt tillämpad moralisk individualism.

Antidemokratisk libertarianism
Tyvärr har flertalet svenska libertarianer - om än inte alla - i påfallande grad låtit sin kritik präglas av övertoner. ”Anti-politik” har varit ett förlösande begrepp. Man menar att politiken är konstruktivistisk till sitt väsen och alltså per definition sätter marknadsmekanismerna ur spel. ”Politik” överhuvudtaget döms ut enkom för att verksamheten i fråga bedrivs med tvångsuttaxerade skattemedel (”skatt är stöld!”). Då politik som fenomen misstänkliggörs blir också steget till att misstänkliggöra politiker kort. Budskapet får en direkt populistisk anstrykning. Liksom den offentliga sfären utmålas som en anomali i det mänskligt samhället (”staten är ond!”) utmålas de förtroendevalda som ett slag ofrihetens kollaboratörer, folkefiender (”det är politikernas fel!”). ”Jag hatar staten” är en versrefräng som glatt skrålas av unga punchdrickare.
      En socialpsykologisk analys skulle möjligtvis ge vid handen att detta är en företeelse näst intill naturbunden, den mest renodlade vredesyttringen efter en systematisk extrembeskattning av två generationer svenska medborgare. Kanske inte. Väljer vi hur som helst att ta dess slagord på allvar finner vi en intellektuell grumlighet.
      Politik sägs vara inte bara välståndshämmande (icke-marknadslösningar) utan också moraliskt illegitim (skatteindrivning). Detta får rent logiskt problematiska följdverkningar. Politik är nämligen inget som ett antal gangsters går runt och bedriver med vapen i hand. Politik är bruket av demokrati, på gott och ont. Dessa två kan inte separeras från varandra. Att hävda att staten är ond och att skatt är stöld är också att döma ut varje varje enskild offentligt företagen verksamhet som omoralisk i och med att den förutsätter stöld. Libertarianernas förmenta utgångspunkter misskrediterar både den bundna och obundna demokratin.
      En åskådning, enligt vilken varje enskilt steg i tillbakarullningen av den politiska beslutssfären är en politisk framgång per se, är djupast sett en åskådning i negation till demokratin. Det är inte en ickedemokratisk hållning, utan en antidemokratisk.
      Nu är det som sagt en grumlighet det är frågan om. Bakom frasradikalismen erkänner libertarianer trots allt oftast en s k nattväktarstat (minimalstat). Därmed också någonstans demokratin.Vad som dock vore önskvärt för debatten vore om berörda libertarianer artikulerade sin samhällskritik utifrån ett demokratikritiskt perspektiv istället för ett antipolitiskt. Den primitiva retoriken skulle i så fall sannolikt tvingas ge vika för ett mer resonerande tonläge och faktiska antidemokrater skulle demonstrera ett intellektuellt kurage, vilket vore respektingivande.

Gränslös demokrati är skadlig
De betraktelser som här har bjudits på är som alla betraktelser subjektiva och godtyckliga. Kompletterande exempel hittas nog lätt. Den poäng som görs det anspråk på är förhoppningsvis ändå klar: Den obundna, gränslösa demokratin får i längden följder som är både institutionellt och mentalt skadliga! Vidare vill hävdas att den konservativa idétraditionen rymmer en seriös demokratikritik som det finns all anledning att återanknyta till för att komma till rätta med missförhållandena. I ett samhälle som dagens kan den konservative med fog göra anspråk på att kalla sig den mest genuine demokraten. Den som vågar acceptera demokratin fullt ut. Ett titularanspråk som dock förpliktigar till ett intellektuellt agerande till skillnad från den missmodiga tystnad som härvidlag tyvärr tillåtits prägla flera gångna decennier.
      Pudelns kärna finns i vår grundlag, även om den i mångt och mycket är ett resultat av problemet snarare än upphovet. En konstitutionell reform utgör under omständigheterna en helt oundgänglig del i byggandet av ett borgerligt Sverige. Ett sådant bygge kan aldrig sägas stå på en fast grund förrän folksuveränitetsprincipen tillmätits sina rätta proportioner. Som tidigare påpekades är välfärdsetatisterna oftast ovilliga att erkänna sambandet mellan demokratins form och innehåll. Dock verkar dessa intuitivt se sambandet mellan gränslös demokrati och offentlig utbredning. Det är knappast en slump att vi under vänsterhegemonins glansperiod förärades med en grundlag som saknar skydd för äganderätten. Och det är ändå bara ett av flera möjliga exempel på den principiellt undermåliga utformningen.
      Vad bör vi då eftersträva? Maktdelning! Minoritetsskydd! Lätt att säga, men inte så självklart då det skall preciseras. Enhetliga mallar finns bara i teorin. Den amerikanska konstitutionen t ex, är en briljant skapelse, kanske den bästa författning vi hittills sett. Dock kommer den förmodligen bättre till sin rätt i en tvåhundraårig republik med 260 miljoner invånare än i ett tusenårigt kungadöme med nio miljoner invånare. I sökandet efter långsiktigt fungerande villkor för den svenska demokratin bör vi leta i vår egen historia.
      Ett sådant reformarbete kommer inte att låta sig göras med mindre än att borgerliga värden vunnit gehör på ett långt mer genomgripande sätt än vad som är fallet i dag. Dock, då reformen - förhoppningsvis - väl ändå är genomförd skall man nog kunna räkna med något av samma mentala följdprocess som av den obegränsade demokratin, men med skillnaden att det blir i en enkomt förädlande riktning. I en bunden demokrati signalerar demokratins form respekt för sådant som äganderätt, olikhet och icke-egalitära sfärer. De värden som legat till grund för grundlagens utformning får sin bekräftelse av densamma och stärks därför ytterligare.

Konstitutionella förändringar
Avslutningsvis, även om det ligger utanför anspråken, några synpunkter på åtminstone en behövlig del av en konstitutionell förändring. Även om det demokratiska styrelseskickets yttre ramar bör vara av ett skarpskuret konservativt snitt, så bör enligt min mening systemets inre regelverk, formerna för det demokratiska deltagandet, präglas av en liberalism så långt gången det över huvud taget är praktiskt möjligt. Det senare motiveras och möjliggörs av det förra.
      Parlamentarism förutsätter parlamentariker för att vara något mer än ett vackert principdokument. Jag kan inte se annat än att den minsta gemensamma nämnaren för alla de som upplever en missförhållande i dagens situation måste vara stödet för ett väsentligt utökat utrymme för det nära och personliga förtroendet och ansvaret inom systemet. Alltså personvalet. Och då menar jag inte enbart den möjlighet till personval som på nåder gives inom de etablerade partierna, även om en sådan naturligtvis är eftersträvansvärd. För min del läser jag gärna in i såväl demokratins som medborgarskapets idé rätten och möjligheten att kandidera till varje politisk församling i egenskap av just medborgare och inte nödvändigtvis därtill partirepresentant.
      Därmed inte sagt att partier inte skulle få deltaga men det är frågan om avvägningen mellan vad som är praktiskt gångbart och vad som är principiellt riktigt prompt måste landa i en lagstadgad monopolställning för partiväsendet. Partibildningar fyller visst en viktig funktion. De garanterar ett helhetsansvar och långsiktighet (nåja). Partilösa, politiska ”vildar”, kan i teorin få ett oproportioneligt stort inflytande beroende på mandatfördelningen mellan partier. Något som det finns risk för att de partilösa missbrukar. Vad man dock skall komma ihåg är att poängen med en bunden demokrati är just att spärra konsekvenserna av bl a en sådant form av missbruk.
      Märk väl att denna uppfattning kring personvalet alltså förutsätter en redan genomförd reform i andra delar. Det är både en fördel och nackdel. Fördel för att det tvingar till en helhetssyn kring konstitutionsfrågan. Nackdel för att just detta faktum kan utgöra en försvårande omständighet för utsikterna att få till stånd en reform överhuvudtaget. Trots allt måste man börja i någon ända. Personvalsändan tror jag tillhör de tacksammare för att överhuvudtaget få till stånd den konstitutionella debatt som Sverige så förtvivlat väl behöver.