Litterära varianter
Riktningen manifesteras dock inte som politisk kraft under efterkrigstiden. I stället företräds varianter av den på det litterära planet av författare som Tage Lindbom och Christian Braw. Förläggaren Bo Cavefors har gått från socialistisk till konservativt präglad radikalism. Bland samtida yngre kan man till exempel nämna Jonas De Geer och kretsen kring föreningen Reaktion i Stockholm.
      Den moderna konservativa traditionen har anglosachsiska, franska och tyska källflöden. De anglosachsiska dominerar i dag i den etablerade politiken, till exempel inom moderaterna eller ”think tanks”. Radikalkonservativa element har här inte haft så stor betydelse, och de få tänkare som har haft antikapitalistiska drag, till exempel G K Chesterton eller Hilaire Belloc har haft litet genomslag.
      I stället möter man hos svenska radikalkonservativa influenser och mönster från de annars svagt representerade franska och i synnerhet tyska traditionerna.
      I den franska konservatismen återfinns inte minst den dragning mot absoluter som kännetecknar radikalkonservatism; det som är divergens och diskussion i anglosachsisk tradition är kamp i den franska.
      Men här återfinns redan från början även det kyliga och ytligt sett lidelsefria iakttagandet. Vad de Maistre kan rapportera om revolutionen i Frankrike, om det ryska samhällets tillstånd, eller varför inte om en demokratis ovilja mot utrikespolitik kan förstås och uppskattas även om man tar avstånd från hans människosyn.

Övertydliga rötter
Radikalkonservatismens rötter i tysk tradition är snarast övertydliga. Tidskriften Res Publica har i ett av sina nummer ingående och väldokumenterat skildrat grupper och människor kring tjugotalets ”konservativa revolution” (Res Publica 23, 1993), där inte minst ett stort antal idéväxlingar från socialistisk till konservativ radikalism av den typ t ex Cavefors gjort skildras i Göran Dahls och Carl-Göran Heidegrens inledning, till exempel Ernst Niekischs. Även om de svenska omvälvningarna varit mindre omfattande är det lätt att se hur depressionen och det etablerade borgerliga samhällets kris på till exempel Olof Rydbeck och Arvid Fredborg måste haft en verkan besläktad med den som det tyska rikets kollaps hade på tjugotalets tyska konservativa. Även det betonande av ungdom som möter i det tidiga svenska 1900-talets nationellt sinnade kretsar (unghögern, ungkyrkorörelsen med flera) har sina klara paralleller och inspirationskällor i Tyskland. Moderniteten betonas, men en annan modernitet än den upplysningsinspirerade.
      Gemensamt för all konservatism är tendensen att finna människans egenart i annat än hennes rationalitet eller hennes problemlösande förmåga. Hon kan till exempel vara värdebärare som skapad av Gud, med evigt liv, själ och fri vilja. Hon kan vara bärare av traditioner och föreställningar, av metafysiska ställningstaganden, av olika slags arv, som präglar hennes handlingar och tillvaro. I det att hon bär en del av ett mer eller mindre allmänt eller utbrett överindividuellt civilisationsarv, som delvis är att jämställa med fördomar, blir hon något mer än djuren. Så skriver exempelvis de Maistre i Considérations sur la France att han sett fransmän, tyskar, engelsmän och portugiser, och till och med efter att ha läst Montesquieu vet att det finns perser, men Människan har han aldrig sett, och Burke talar om människans onatur som hennes natur. Man skulle också, för att fånga en annan dimension, kunna säga att en människa är människa därför att hon tillber, något som inget djur är mäktigt.
      Därför ses förändringar som suddar ut arvet som potentiella hot mot människans mänsklighet. Kvar när arvet försvunnit finns rationaliteten och anpassningsförmågan, i växlande grad delad med djurarter, men utan förmåga att bära den civiliserade identiteten. Som slutresultat står en individ som egentligen inte är annat än ett ovanligt framgångsrikt rationellt djur, vars materiella standard är hög men vars civilisation, ja mänsklighet, är borta. Det är för den konservative lätt att ta till exempel Stalins eller Hitlers massutrotningsprogram som exempel på detta rationella djurs vida handlingsmöjligheter.
      Denna pessimism balanseras för det mesta av uppfattningen av människans konstanta egenskaper, till exempel som Guds skapelse, enligt ovan, en stabilitet som borgar för civilisationens överlevnad. Denna Försynens samhällsstyrelse kan ges olika namn, men kommer i praktiken leda mot en uppfattning av en för människan gynnsam spontan ordning i samhället, som t ex hos Burke i A philosophical enquiry, liknande upplysningstraditionens sekulariserade tankar på spontan ordning.

Kamp eller resignation?
Hos radikalkonservativa är denna tillit oftast svagare och människans föränderlighet - till det sämre, det vill säga från genuin individ till massmänniska - betonas långt starkare. Radikalkonservatismen blir därför ett perspektiv som antingen manar till kamp el- ler till aristokratisk resignation. Traditionalisten har närmare till det klassiskt aristoteliska perspektivet på människan som samhällsvarelse och därmed till en öppnare dialog med det nu rådande och bestående.
      I stort sett allt konservativt tänkande föds i det schema Tage Lindbom skisserar: samhällsförändring - oöverlagd reaktion på denna/det reaktionära - den överlagda syntesen/det konservativa.
      Samhällsförändringen kan upplevas som mer eller mindre genomgripande, och mer eller mindre orsakad av överindividuella krafter. Ju djupare den uppfattas och ju mäktigare orsakerna ter sig, desto mer radikalt tenderar också svaret att bli. Man kan till exempel jämföra Burkes och de Maistres ungefär samtidiga resonemang om revolutionens orsaker. Burke diskuterar i Reflections människors kortsynthet och politikers omognad. de Maistre nämner i Considérations Guds straffdom över ett fallet Frankrike som yttersta orsak.
      Ju mer avlägsen samhällsförändringens orsak är, desto mer oklar blir frågan om individens egen hållning och ansvar. En gemensam linje för de radikala är deras strävan att i ett första läge vara neutrala observatörer. de Maistre skildrar nästan vällustigt revolutionens framfart, inte därför att han sympatiserar med den, utan därför att han finner ett egenartat välbehag i betraktandet av denna vämjeliga men ofrånkomliga händelsekedja. Han överväger till och med vid en punkt att gå i tjänst hos Napoleon. Denne är, oavsett vad de Maistre tycker om honom det franska kungadömets arvtagare, och processen som förde honom dit är mer att likna vid ett naturfenomen än resultat av mänskliga beslut.
      Samma tendens finner vi hos till exempel Ernst Jünger. Han är en seismograf, hävdar han, den som kallt och objektivt registrerade ofrånkomliga följderna av samhällets förfall. Varför skulle han ta ställning? I sin dagbok från kriget noterar han sin avsmak mot partibossarna med samma noggrannhet som årgångarna på det vin han rekvirerar under marschen mot Paris. Samma betraktarperspektiv möter vi hos Carl Schmitt - maktens uttryck är icke något att ta ställning till, bedöma som ont eller gott. De är neutrala naturfenomen att registera.
      För den som utgår från enskildas ansvar och medborgarroll blir denna hållning naturligtvis svårbegriplig och förväxlas mycket ofta med ett aktivt ställningstagande för det som säges vara ofrånkomligt. I detta moment avtecknar sig skillnaden mellan reaktionen och radikalkonservatismen. Den reaktionäre vill återgå, den radikalkonservative är som alla konservativa egentligen orienterad mot framtiden, mot förnyelsen, även om den är oönskad, ja rent av påtvingad.
      Men här skiljer sig även den radikalkonservative från extremisten: fascisten eller socialisten. Dessa senare hälsar förändringen med glädje, finner det nya värdefullare, ja sannare. De beklagar inte att människan förvandlas till djur, de välkomnar denna återgång till ett vitalare stadium. Hon når enligt dessa en högre nivå än hon stod på tidigare; för den radikalkonservative, liksom för alla konservativa, räcker det med att hon lyckas hanka sig upp till sin vanliga medelmåttighet.
      Den radikale har också en tendens att tidfästa förändringen till en bestämd punkt på ett helt annat sätt än traditionalisten. För Pierre Cullbom är det uppkomsten av en amerikansk kommersiell kultur som är vändpunkten till det sämre, för Ernst Jünger det tyska kejsardömets kollaps efter första världskriget. För de Maistre upplysningstiden. Tage Lindbom förlägger ibland den avgörande punkten till Thomas av Aquinos framträdande. För traditionalisten är människans fall inte lika markerat, ja kanske blott ett ännu ej realiserat hot mot den rådande ordningen. Där traditionalisten vill förebygga vill den radikalkonservative återuppbygga: ”Konservatism är att skapa förhållanden som det är lönt att bevara”, som Moeller van den Bruck uttryckte tanken.
      Är förändringen djupgående och ofrånkomlig påverkas naturligen hållningen till de värden och institutioner som tidigare gällde. Den radikalt konservative är, som beteckningen ger vid handen, benägen att lämna dessa bakom sig på ett helt annat sätt än den traditionalist som uppfattar förändringen som gradvis pågående. Syfte med det gamla var visserligen lovvärt, men nu behövs nya former, nya institutioner, ja nya värderingar som bättre fyller motsvarande civilisationsbärande funktion i det nya samhället. Klart uttalade resonemang av detta slag möter vi i exempelvis Tage Lindboms verk. Radikalkonservatismen strävar därmed efter ett nyskapande som traditionalisten inte inser behovet av. Han har ännu inte övergivit det gamla, eftersom det ännu inte har skjutits åt sidan av utvecklingen.
      Man kan här notera att radikalkonservativa i några fall faktiskt haft problem i förhållandet till den gamla institutions- och värderingskrets som kristendomen utgör. Är även den uttjänt? Charles Maurras och Action Française blev lysta i bann av påven. Franska nutida radikalkonservativa söker sig bakåt mot keltisk religion. Andra står kvar eller betonar ett kristet perspektiv. Men detta perspektiv upplevs då just som övergivet av samhället i stort, som av till exempel Christian Braw.

Naturliga tendenser
Detta återställande eller nyskapande som ses som nödvändigt tenderar för många radikalkonservativa att bli en viljeakt mer än en kunskapsakt, eller ett odlande av tendenser som naturligt ligger i samhällets potential. Eftersom idéavståndet till tankar om spontan ordning är så stort blir perspektivet här ofta konstruktivistiskt. De nya ordningarna, de nya institutionerna, de nya värderingarna fram viljes och ges oftast av den radikalkonservative åt medmänniskorna. Alternativet är som sagt den aristokratiska resignation som Ernst Jünger visar prov på, hos vilken det sanna och värdefulla är förbehållet en gles skara individer vars verkliga samhörighet är med varandra, över århundradens luckor.
      Kanske är detta också ett bidragande skäl till att radikalkonservativa så sällan återfinns i ett samhällsetablissemang. Ett sådant internaliserar oreflekterat samhällsvärderingarna på ett sätt som den radikalkonservative har svårt för: om han vill dem är han ju själv ett autonomt subjekt och de hans underordnade objekt. Han är utanförstående, inte inbäddad.
      Även denna betoning av viljans roll kan indirekt ge problem i förhållandet till tron. Är den viljande människan ensam i sin strävan - kanske denna strävans huvudaktör? Han kommer då att tillmäta sitt eget viljande så mycket större betydelse än den vars samhälleliga utvecklingsperspektiv inte är enbart människocentrerat.
      En slutsats är att den radikalkonservatives samhällsperspektiv är långt mindre präglat av den trygghet som vanligen dominerar konservativa föreställningar.

Syn på marknad
Paradoxalt nog dominerar förändring samhällsbilden nästan lika mycket som hos den radikalt liberale, men förändringen värderas annorlunda. Särskilt framkommer detta i synen på marknaden, där den radikalkonservative egentligen ser samma sak som libertarianen. Båda betonar till exempel marknadens förändrande, lösgörande och diversifierande kraft. Den hälsas välkommen av optimisten. Den fruktas av pessimisten och bör enligt honom kontrolleras via politiken. Detta i kontrast mot den traditionalistiskt konservative, vars hållning till marknaden är långt mindre laddad, och som mycket väl kan tänka sig ett marknadspräglat samhälle kännetecknat av konstans och stabilitet. Den radikalt konservative har sannolikt mindre till övers för det traditionalismens ordningsbegrepp som Burke står för, där samhällelig regelbundenhet och ordning återfinns i en abstrakt moralisk dimension och i relationerna mellan människorna likaväl som i den påtagligt fysiska verkligheten.
      Även i människosynen återkommer denna skiljaktighet. Den radikalt konservative uppfattar människan, liksom den radikalt liberale och den radikalt socialistiske, som i hög grad föränderlig. Men de villkor som radikalliberalen ser som utvecklande ser den radikalkonservative som förnedrande. Och de villkor som den radikale socialisten jublande anser skapa den nya människan skapar också enligt den radikalkonservative en ny människa, men en människa som är ett djur. Alltmedan den konservative traditionalististen rycker på axlarna och ser samma gamla halvdana och skamfilade individ som tidigare.
      Ändå: det perspektiv på världen som den radikalkonservative omsätter i handling finns även i djupet hos den traditionalistiskt konservative. Dock som bordunstämma, inte som melodi.