Kvardröjande ekon
Magnus Nyman, docent i idé- och lärdomshistoria och konvertit, har i den 1997 utkomna boken Förlorarnas historia (Katolska Bokförlaget, Uppsala) gjort ett imponerande arbete med källtexter och vetenskapliga studier på området. Delar av boken har tidigare helt eller delvis varit publicerade i bland annat Lychnos, Signum och Kyrkohistorisk årsskrift.
      Nyman försöker med Förlorarnas historia krypa in under ”reformationens skinn”. Vad som möter oss är inte bara teologi, förkunnelse och beslut, utan livs levande människor av kött och blod som kämpar med sin tro i tanke och handling i en brytningstid där det efterhand blir svårt — för att inte säga omöjligt — att hålla fast vid ”goda gamla kristna sedvänjor”.
      Enligt författaren har historieskrivningen om 1500-talet i huvudsak dominerats av ”segrarnas historia” medan ”förlorarnas historia” nästan helt negligerats. Vidare menar han att det under senare år har kommit nya intressanta forskningsrön som reviderar mycket av den traditionella skildringen av reformationsförloppet.
      Förvisso betraktas reformationen av forskningen inte längre som någon förnuftsrevolt. Den svenska katolska kyrkan var inget murket hus som omedelbart föll samman för reformationens vindar. Många forskare hävdar tvärtom att befolkningsmajoriteten försökte bevara sina traditionella trosföreställningar
      Nyman menar dock att akademikerna i regel gör dessa konstateranden parentetiskt. Oviljan, eller kanske oförmågan, att se historikernas uppgift som något annat än att synliggöra maktstrukturer lämnar fältet fritt för gamla, polemiska och konfessionella ekon från förr.
      Ett lågvattenmärke i genren är Knut Carlqvists på Timbro utgivna Kung Erik av folket (1996) som frossar i fördomsfullhet; ”…den som väcker Sigismunds ande påstår indirekt att den skit vi sitter i är beställd av Karl IX. Det hade varit bättre om han förlorat vid Stångebro. Radband och polsk riksdag hade måhända varit det mindre onda?” Kolsvarta katoliker och jesuitiska ränker är begrepp som Carlqvist slänger sig med och uppväcker därmed minnet av den lömske jesuiten Hieronymus i Fältskärns berättelser.
      Till sällskapet kan vi även räkna Margareta Winberg som inför EU-omröstningen 1994 försökte piska upp anti-papistiska stämningar i väljarkåren för att misskreditera ja-sidan. Som bekant — och i någon mån kanske som ett tecken på att katolicismen inte längre uppfattas som något suspekt, subversivt och osvenskt — rönte hennes plumpa uttalanden ringa framgång.

Kyrkans tillstånd
Hur var då egentligen tillståndet för den katolska kyrkan vid tröskeln till 1500-talet? Finns det fog för Grimbergs skildringar av feta abbottar och syndfullt prästerskap? Den traditionella katolska historieskrivningen är nära nog lika polemisk och polariserad som den protestantiska. Reformationen framställs som en olycka och Luther som en psykiskt labil galning.
      Under 1900-talet har detta förändrats. Numera finns det till och med katolska forskare som talar om Luthers insats som en felix culpa — en lycklig skuld. Riktigt så långt är emellertid inte Nyman beredd att gå. Reformationen innebar förvisso en nödvändig uppstramning och förnyelse, men förorsakade samtidigt en bestående splittring av kyrkan — Kristi synliga kropp andas inte längre med båda lungorna.
      Ett viktigt, och till Nyman kompletterande bidrag, till reformationsförståelsen lämnar jesuitpater Lars Rooth i skriften När enheten gick förlorad (i uppsatsen När kom reformationen till Sverige och varför, Katolsk historisk förening, 1997). Där pekar han på skillnaderna mellan den svenska och den kontinentala reformationens förutsättningar.
      Reformationen kom därför att den behövdes, menar Pater Rooth, men det är inte detsamma som att den reformation som kom var den enda eller bästa tänkbara. Kontinentens latinska kristenhet var sargad efter 1300- och 1400-talens ”babyloniska fångenskap” med Avignonpåvar och motpåvar. Under en period var kyrkan till och med begåvad med tre innehavare av Petrusämbetet, vilket skapade svåra lojalitets- och auktoritetskonflikter. Intellektuellt undergrävde nominalismen känslan för det gemensamma. Individen ställdes i centrum och människan blev alltings mått.
      Till detta kom en rad, som Rooth uttrycker det, ovärdiga påvar under 1400-talets senare hälft och början av 1500-talet. Namnkunnigast av dem är Leo X (krönt 1513), också känd som Giovanni Medici, trolig ursprungsadressat för Machiavellis Fursten. Vid upphöjelsen var Giovanni blott 38 år och ännu inte präst- eller biskopsvigd. Främsta meriten var släktskapet med fadern Lorenzo il Magnifico, furste och mecenat i Florens. Under Leo X:s pontifikat blev den bråkige augustinermunken Luther känd för en bredare allmänhet.
      Trots flitiga kontakter mellan Norden och övriga Europa var Sverige vid den här tiden på gott och ont en europeisk avkrok som marginellt berörts av de kontinentala kraftmätningarna i och utanför kyrkan. De flesta bedömare förefaller eniga om att landets 1400-talskyrka blomstrade. Till och med en i övrigt mot katolicismen nedlåtande kyrkohistoriker som Hjalmar Holmqvist, skriver (i Reformationstidevarvet, 1933): ”vid den nyare tidens början var Sverige kanske det land inom den västerländska kristenheten, där behovet av kyrklig reform minst gjorde sig gällande”.
      Visst fanns det klagomål och missnöje mot det medeltida klosterväsendet, framhåller Nyman. I viss mån tilläts ekonomisk ojämlikhet vilket ledde till konflikter inom klostren. De flesta munkar och nunnor levde enkelt, men för svensken utanför murarna kunde det te sig annorlunda.
      ”Hwarest finner man sådana bygning som munkar haffua j theras fatigdom vpbygdt?.”, skriver Olaus Petri i Om klosterlefverne (1528). Klostren uppfattades som stenhus stora som slott olämpliga för de av fattigdomslöftet bundna munkarna och nunnorna. Från katolskt håll värjde man sig: På vilket sätt är det fel att fromma människor, som ber för världen natt och dag, har goda och starka stenhus, frågade karmeliten Paulus Helgesen. Stenhus håller ju dessutom längre och är en god investering. Bland de lojala fanns också humanistiskt inspirerade — biskopar och kyrkoledare — som tyckte att klostren var förlegade och inte hörde hemma i en modern kristenhet.
      Skandaler som den 1523 med franciskanen Johannes förekom, men tillhörde undantagen. Denne broder kombinerade helt fräckt insamlingsverksamhet i Småland med uppenbar stöld och horeri. Biskop Brask reagerade omgående och bannlyste den syndande Johannes.

Kulturell ryggrad
Den medeltida svenska kyrkan var inte bara landets andliga, utan kanske framför allt kulturella och sociala, ryggrad. Nyman låter oss möta den tidstypiske birgittinbrodern Peder Månsson som 1507 lämnade Vadstena för Rom. Där författade han böcker om glastillverkning, metallhantering, bergsbruk, sjörätt och även en högklassig furstespegel.
      På hemmaplan var kultureliten koncentrerad till domkapitel och kloster. Kapitlens medlemmar hade så gott som alltid studerat vid ansedda kontinentala universitet. Vid rikets katedralskolor utbildades i trivium (grammatik, retorik, logik). Quadrivium (matematik, geometri, astronomi, musik) hade en mindre framträdande plats. Latin var det självklara undervisningsspråket och syftet i första hand att förse stiften med präster.
      Den omfattande översättningsverksamheten — från latin till svenska — lade grunden för ett enhetligt svenskt skriftspråk och klosterbiblioteken var landets största. Till kyrkans fögderi hörde också fattig- och sjukvård, områden där sentida svenskar lärt sig förtrösta på socialstaten.
      Vid 1500-talets mitt var bilden förändrad. Dom-kapitel och kloster hade brandskattats ekonomiskt. Vadstenas handskrifter hade i obetänksam förstörelsenit konfiskerats och återanvänts som bokomslag eller förladdning i hakebössor.
      Makthavarnas öppna eller förtäckta motstånd mot gamla kultur- och utbildningsinstanser åstadkom en svensk kulturrevolution. Bildningssverige förblödde och intelligentian flydde. Den gamla kulturen rycktes upp med rötterna och en djup intellektuell och kulturell nedgångsperiod följde.

”Reformationsriksdagen”
Som nämndes inledningsvis framställs kung Gustav traditionellt som dubbel befriare: Dansken kastades över Östersund och svartrockarna drevs tillbaka till sina romerska rövarkulor. Slut på prästerligt svineri och hokuspokus. Svensken kunde äntligen sträcka på ryggen, religiöst myndigförklarad av det snabba reformationsförloppet.
      Segrarnas historieskrivare framför andra heter Peder Swart och var Gustav Vasas ”propagandaminister”. Trots att han själv kom in i bilden först på 1540-talet har hans krönika i hög grad präglat den äldre forskningen och bilden av vad som egentligen hände under de stökiga decennierna och på den så kallade reformationsriksdagen i Västerås 1527. Frågan är dock hur mycket reformation man egentligen hann med under de fyra korta dagarna. Nyman sammanfattar besluten i kyrkofrågan:

a - De kloster som levde på sitt jordinnehav skulle bevaras, men de ekonomiska angelägenheterna övertas av lekmän.
b - Tiggarmunkarna (dominikaner, franciskaner, karmeliter) skulle bara få tigga två gånger om året à fem veckor.
c - Biskoparnas slott skulle få nyttjas av kronan.
d - Guds rena ord skulle predikas i landet.

Inte med ett ord nämndes att klostren skulle upplösas. Tvärtom ville allmogen värna ordensfolkets upprätthållande av tidegärden. Lekmän skulle ta över den ekonomiska hanteringen när abbottarna visat sig vara mindre kunniga som kassaförvaltare. Kloster hade blivit ödelagda.
      Beträffande tiggarmunkarna beskars deras inkomstmöjligheter då några anklagats och avrättats för stämplingar. De ansågs som en potentiell säkerhetsrisk. Dock, understryker författaren, ingenstans sägs något om att tiggarordnarna skulle avskaffas.
      Tre av fyra punkter avsåg med andra ord ekonomiska spörsmål eller syftade till att slå vakt om ordningen i riket genom att förebygga vidare stämplingar. Ekonomiskt försämrades tvivelsutan kyrkans ekonomiska ställning. Så tillvida var det ett steg mot att bryta ”papisternas” ställning i landet.
      Att Guds rena ord skulle predikas har ansetts som ett medvetet brott med den auktoritet som traditionen har i romersk kristendom. Tolkningen kan vara rimlig om man läser historien baklänges. För att etablera en ny kyrka i landet är det dock en otillräcklig markering. Kanske var det inte någon markering alls i den riktningen, utan ett självklart konstaterande. Det troligaste är till och med, framhåller Nyman, att de närvarande i Västerås tolkade detta som riktat mot ”det lutherska kätteriet”.
      Å andra sidan kunde säkert personer välunderrättade om händelserna i Tyskland och med vissa sympatier för augustinermunken från Wittenberg läsa in sina förhoppningar om en reformerad kyrka.
      Nyman ställer den i sammanhanget relevanta frågan: vilken katolsk präst ansåg sig inte förkunna Guds rena ord? Vid tiden före reformationen hade kyrkan dessutom ägnat avsevärd möda åt att rätt predika Guds ord. Det finns liten anledning att betvivla Nymans antagande att deklarationen av riksdagsmajoriteten (bestående av katoliker) tolkades som en vilja att bevara den gamla katolska tron i riket.
      Slutsatsen förstärks av allmogens och rådets yrkande på att texten om predikan skulle förstärkas med en skrivning om vikten av ”goda gamla kristliga sedvänjor”, nästan ordagrant samma uttryck som 1533 återfinns i Biskop Brasks herdabrev mot lutherdomen.
      Denna formulering ströks emellertid av kungen trots protester från rådet. Kanske ville Gustav Vasa slippa denna tydligare koppling till kyrkans auktoritet och försäkra sig om ett öppet mandat?

Inhemsk inkvisition
Kan historikerna varit så upptagna av att dissekera beslut, riksdagar och möten att de missat när reformationen egentligen inleddes? Kanske är det så. Kanske skall i stället den kuppartade utnämningen av Laurentius Petri till ärkebiskop 1531 räknas som det första verkliga steget. För detta talar den katolska nidskriften Wij Sathan diüpe Helwetis konungh som pekar ut detta år som starten för Satans regemente.
      Alltjämt var emellertid antalet protestanter i riket lätträknade. 1540 var det bara Uppsala, Strängnäs och Västerås stift som hade andliga ledare som sympatiserade med kungens kyrkopolitik. Vid mötet i Uppsala 1536 hade katolikerna börjat få allt större problem. Bland annat beslöts här att införa mässan på svenska.
      1539 utsågs den hårdföre tyske protestanten Georg Norman till ”kyrkominister” med kungliga instruktionerna att klippa banden till Rom och etablera en ny typ av kyrkoledning. Nu först tog den inhemska inkvisitionen fart på allvar. Men vägen var fortfarande lång till reformationens konsolidering.
      Kungens eget kyrkliga intresse var främst politiskt betingat. Sönerna Erik och Karl visade starka böjelser för kalvinismen. Johan lutade åt katolicismen, eventuellt konverterade han till och med i all hemlighet 1578. Johans son Sigismund, närmast en parentes på Sveriges tron (desto långvarigare på den polska), var som bekant uttalad ”papist”. För att kunna krönas 1594 tvingades han enligt honom själv, för att inte förlora liv och rike, att acceptera det 1593 avhållna Uppsalamötets definitiva uppgörelse med den gamla tron i landet. Trots försök från kungen själv att skapa en dräglig tillvaro för landets katoliker var det inte längre någon tvekan om vilken sida som avgått med segern i det utdragna reformationsförloppet.

Helgonen och eukaristin
Att skriva folklig- eller mentalitetshistoria är alltid vanskligt. Bland bevarade källor dominerar den lärda, andliga eller världsliga elitens tankar, reflektioner och betraktelser. Hur vardagslivet tedde sig i stugor och kojor vet vi förhållandevis lite om. Nymans gedigna forskningsinsats och nytolkning av tidigare känt material ger dock en antydan om att reformationen långt ifrån var något folkligt projekt. För många måste teologernas dispyter ha tett sig som obegripliga eller ointressanta hårklyverier.
      Det är också viktigt att komma ihåg att reformationen i första hand var en proteströrelse mot det man upplevde som missbruk och felaktigheter inom kyrkan. Att formulera ett eget positivt alternativ var ingalunda okomplicerat. Det tog tid och innebar mycken dragkamp mellan teologer och präster på såväl kontinenten som i vårt eget land.
      Samma sak gällde motståndarsidan. Bland de som valde att förbli Romkyrkan trogna sympatiserade många mer eller mindre med Luthers kritik. Svårare blev det när tonläget skärptes, reformatorn bannlystes och hans anhängare utmålade påven som antikrist.
      På den svenska landsbygden kan inte särskilt många varit uppdaterade om religionsstridernas svängningar. Ännu färre torde ha tagit ställning. Utanför Stockholm fortsatte folk att utöva sin tro som tidigare.
      1523 verkar situationen i landet ha varit tillfredsställande ur katolsk synpunkt. Ett tecken på detta var vördnaden för helgonen (som för övrigt inte tillbedes utan åkallas som förebedjare och förebilder enligt katolsk tro). 1489 skrinlades (ett viktigt steg på vägen mot helgonförklaring) den heliga Birgittas dotter Katarina av Vadstena, 1507 Ingrid av Skänninge och 1515 biskop Nils Hermansson av Linköping.
      Vid högtiderna slöt stora människomassor upp och bekräftade därmed helgonens betydelse för fromheten, men enligt Nyman, också för den framväxande svenska nationella identiteten i en tid präglad av kalmarunionens upplösning.
      En annan avgörande skillnad mellan katolicism och protestantism synen på nattvarden. Enligt katolsk tro är Kristus verkligen närvarande under brödets och vinets gestalter. Substansen är Kristi kropp och blod, men utseendet ett annat. Den konsekrerade (invigda, förvandlade) hostian (brödet) förvaras i ett särskilt tabernakel i kyrkolokalen, vilket innebär att Kristus ständigt är konkret närvarande i församlingen. Denna uppfattning delar inte protestanter. Nyman pekar på att tabernaklen bevarades och användes i de svenska kyrkorna under i stort sett hela 1500-talet för att avskaffas först i och med Uppsalamötets rättarting 1593.

Visitationsresa
Så sent som 1632, alltså dryga hundra år efter reformationens första steg på svensk mark, framhåller ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus i Ethica Christiana att de flesta fortfarande håller fast vid många katolska ”åthävor” som att anropa helgonen och läsa Ave Maria. 1641 genomförde samme ärkebiskop en visitationsresa i Uppland. En av de församlingar som besöktes var Estuna och S:t Karls kyrka. Under en Mariastaty fann han skrivet ”med stora bokstäver sålunda: Hjälp Maria”. I församlingen vördades även lokalhelgonet Sankt Karlung, vars reliker fanns i kyrkan.
      Nyman berättar vidare: ”Helgonet sades kunna kurera sjukdomar av skilda slag, och även församlingsprästen påstods ha vänt sig till den helige Karlung. Tillika fanns invid kyrkan en källa som fortfarande var i bruk. Inför den uppretade ärkebiskopen fick kyrkoherden söka förklara varför dessa kultbruk inte avskaffats. Prästens lama förklaringar om att han predikat emot sedvänjorna men att sockenborna inte var mottagliga för argument imponerade inte på visitator.”
      ”Incidenten i Söderby-Karl avslöjar en rörande omedvetenhet på lokalnivå om var gränserna gick. Inför en biskopsvisitation borde väl annars reliker och varje antydan om mariaveneration gömmas undan”, fortsätter Nyman.
      Mycket tyder på att det är en trolig förklaring. Vid 1630-40-talen torde de som var medvetna om skiljelinjerna mellan gammalt och nytt, ”kätterskt” och ortodoxt, och ändå valde att hålla fast vid det katolska varit lätt räknade. Sannolikare är just att de gamla kultiska uttrycken var en viktig del av den folkliga fromheten. Mentaliteten och de religiösa uttryckssätten var på väg att förändras, men fortfarande fanns många kvardröjande rester från det gamla. Få torde ännu varit på det klara med att de kunde misstänkas för stämplingar och högförräderi blott genom att vörda gamla inhemska helgon.
      1606 avrättades studenten och katoliken Peder Eriksson, anklagad för ”papistiskt spioneri” på Stortorget i Örebro genom att hjärtat slets ur kroppen och stoppades i munnen på honom. 11 september 1624, 104 år efter Stockholms blodbad, avrättades på samma plats — Stortorget i Stockholm — Göran Bähr och Zacharias Anthelius på grund av sin tro. Den förstnämnde var sekreterare vid kungliga kansliet, den senare borgmästare i Södertälje. Inför de församlade förklarade de sig avrättas för trons skull, inte för politisk konspiration. Skyldiga var de förvisso — till att ha inbjudit en katolsk präst till landet.

Katolskt kontaktnät
En annan dissident är Hans Pauli som berövats sin kyrkoherdetjänst i Hov i Linköpings stift och förvisats till Tavastehus fästning i Finland. Brevet som är daterat 1556 uppmärksammas nu för första gången i sin helhet och skildrar bland annat skändningen av Vadstenaklostret. Inte minst innehåller den en uppmaning till den landflyktige katolske ärkebiskopen av Uppsala, Olaus Magnus, att återvända för att förnya kyrkan i det fosterland som ”utblottats på religionens alla områden”. Pauli suckar över de farliga tiderna och beskriver sitt eget öde i Finland.
      Till det intressantaste med skrivelsen hör att den antyder ett katolskt kontaktnät som verkat för att underlätta prelatens tillvaro. ”Fiendernas vilda raseri ville nämligen inte anförtro mig evangeliet och tillät mig inte att bruka de heliga böckerna. Och värst av allt var för mig detta, att jag inte kunde ha de böcker, som jag införskaffat till stora kostnader, med mig som följeslagare. Därför tvangs jag att låna ihop några varhelst jag kunde. Det saknades dock inte gudfruktiga män som i detta svåra läge visade mig sin goda vilja i vetskap om att jag var en oförfärad fiende till kätterska böcker. Därför sände de i hemlighet katolska böcker genom pålitliga mellanhänder; genom att använda dessa böcker kunde jag lättare fördra landsflyktens leda …”.
      Tydligen skedde detta med ståthållarens goda minne och, av brevet att döma, till och med uppmuntran. Pauli blev predikant, till lutheranernas förtret, och kunde författa en postilla som han bifogade brevet för ärkebiskopens godkännande. Den förvisade straffången hade alltså förhållandevis rika möjligheter att utöva sitt kall trots fångenskapen.
      Brevet nådde aldrig Olaus Magnus, som heller aldrig återvände till Sverige. Den omskrivne ståthållaren var Herman Fleming som troligen utnyttjade hertig Johans (Johan III som kung) mot Stockholm självständiga politik.

Övertygelse och anpassning
Förlorarnas historia presenterar en övertygande mängd uppgifter som talar till förmån för författarens tes om reformationsförloppets utdragenhet och folkets ovilja att överge gamla, katolska seder. Möjligen kan man som läsare, utan tillgång till allt källmaterial eller möjlighet att noggrannare följa upp Nymans hänvisningar, fråga sig om inte uppgifterna ibland övertolkas. Det finns en risk att undantag blir regel.
      Att skriva den folkliga fromhetens historia är svårt och källorna ofta författade av någon inblandad part, vilket gör det komplicerat att tolka vad som verkligen inträffat. Materialet kan vara vinklat och medvetet färgat som ett led i dåtidens propagandakrig.
      Om detta verkar emellertid författaren vara medveten. Bokens styrka ligger inte i att den är en heltäckande skildring av reformationstidevarvet, utan i att den kompletterar den traditionella och av den lutherska statskyrkan färgade och tillrättalagda historieskrivningen.
      Kanske kan ett fruktbart förhållningssätt till denna europeiska brytningstid vara det som framhålls av den av Nyman anförda engelska historikern Alexandra Walsham. I sin bok Church Papists: Catholicism, Conformity and Confessional Polemic in Early Modern England (1993) menar hon att forskarna ensidigt intresserat sig för det fåtal modiga som med risk för livet bekämpade protestantismen. Mycket stora grupper anpassade sig. De fortsatte att gå i söndagens högmässa fastän prästen inte längre var katolik, men själva hävdade de sig vara romerska katoliker. 1500-talsmänniskan var med andra ord inte individualistisk i samma mening som den moderna. Man kunde hålla sig med en inre övertygelse och en yttre anpassning.
      Förhållandena mellan England och Sverige skiljer sig givetvis, men detta skulle kunna vara en möjlig förklaring till att ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus kunde förfasa sig över att den stora hopen fortfarande var katolsk en bit in på 1600-talet.

Övertygelse och anpassning
Förlorarnas historia skall ses just som en förlorarnas historia eller som Nyman själv uttrycker det: ”Om man inte tar hänsyn till förlorarna och deras argument, blir historieskrivningen ett illusionsnummer — eftersom vi så att säga via backspegeln vet vad som skedde, är det bara att beskriva vägen dit. Med ett sådant sätt att skildra en period förlorar man dock det mesta av det som då var brännande ur sikte. Historien blir segrarnas historia, oftast därtill en tråkig och tillrättalagd historia, utan nyanser, utan vånda, utan liv”.
      Magnus Nymans bok är inte bara läsvärd, utan också (tillsammans med När enheten gick förlorad, 1996, med uppsatser av Pater Lars Rooth och latindocenten Anders Piltz samt Yvonne Maria Werners bok Världsvid men främmande 1996, som tecknar katolska kyrkans historia i Sverige 1873 - 1929) ett intressant tecken på den katolska kyrkans pånyttfödelse i vårt land.
      De yttre förutsättningarna gavs i och med riksdagens beslut om fullständig religionsfrihet 1951. Därtill har påven Johannes Paulus II under sitt pontifikat, troligen påverkad av sitt polska ursprung, framhållit den nationella särartens betydelse. Kyrkan måste, utan att ge avkall på sin tro och bekännelse, kunna anpassa sig till och bejaka, den specifika kultur där den verkar.
      Vidare har invandringen inneburit en vitamininjektion och berikat den svenska katolska kyrkan. För en bredare allmänhet har globaliseringen och internationaliseringen — som näppeligen är oproblematiska — medverkat till att vidga vyerna. Inträdet i europeiska unionen har medfört att svenskar dagligen träffar utövande katoliker och brottas med begrepp som personalism, subsidiaritet och förvaltarskap med rötter i kyrkans sociallära. Alf Svensson har fått konkurrens av Kohl, Aznar och Santer om att vara kristdemokratins idealtyp.
      Vissa talar till och med om att sekulariseringen har nått sin kulmen. Postmodernismen förefaller inte bara ha begravt de stora berättelserna, utan också sig själv. I det hopplöst fragmentiserade samhället söker sig allt fler och fler till den ”största av berättelser”, som besitter oanad livskraft.

Hemortsrätt
Frågan är om Svenska kyrkan i dagsläget klarar av att bejaka utmaningen, den är sargad av stridigheter och verkar ha plågsamt svårt för att samla sig till den centrala uppgiften för varje kristen kyrka. Flera av de symptom som Luther tillskrev den romerska kyrkan återfinns numera hos den statskyrka som bär hans namn.
      Trots att katolska kyrkans verksamhet inte i första hand är inriktad på att värva proselyter är det många som söker sig dit, lockade av den tydliga förkunnelsen och det positiva erkännandet av trons och människans fullhet och mysterium. I någon mån är landets katolska kyrka heterogen och ”spretig”, men tycks likväl anträtt vägen från hällebärget till den bördiga svenska myllan.
      Förlorarnas historia visar inte bara en katolicism med hemortsrätt i vårt land, utan också att Sverige har en rik och mångfacetterad historia med början långt före kung Gustavs dagar.