Berömt verk
Redan 1833 kom Sartor Resartus och detta märkliga arbete blev omedelbart en framgång. Bara fyra år senare utkom Carlyles mest berömda verk - som står sig än i våra dagar som ett av standardverken - Den franska revolutionen. Som kuriosa kan berättas att Carlyle sände delar av manuskriptet till den store Mill för genomläsning. Det bar sig inte bättre än att detta brann upp genom en olyckshändelse. Hur ”backupen” var organiserad förtäljer inte historien. Efter jätteverket Den franska revolutionen fick Thomas Carlyle en bättre privatekonomi och plötsligt så haglade inbjudningarna att föreläsa. I Chartism från 1840 framträder en politiskt medveten författare som är skoningslös i sin kritik av laissez-faire och den ekonomiska liberalismens sociala konsekvenser. Carlyles egna politiska ställningstaganden framförs fullt ut i hans efterföljande arbeten Past and Present, Latter-Day Pamphlets och Shooting Niagara and After. I den sistnämnda boken betecknar Carlyle Disraelis rösträttsreform 1867 som ett ”hopp i Niagara”. Enligt Carlyle skulle en utvidgad rösträtt bara leda till att förstärka liberalismens sociala utslagning. Vad hjälpte det att man plötsligt började ”räkna huvuden” som samtidigt kunde köpas för förföriska argument!
      Genomgående för Carlyles författarskap var ett intresse för starka personer i historien. 1841 kom boken Om hjältar och hjältedyrkan. Persongalleriet som porträtteras innehåller några av de mest namnkunniga ”hjältar”som historien känner - från Muhammed till Napoleon. Carlyle utgav också särskilda arbeten om Oliver Cromwell och Fredrik den store.
      1865 blev ”outsidern” Carlyle rektor för universitetet i Edinburgh. Installationstalet publicerades som On the Choise of Books. Denna skrift påminner inte så lite om hur rektorn och tillika biskopen i Växjö, Esaias Tegnér, gjorde litterära och personliga programförklaringar i sina årliga skoltal.
      Året senare dog hustrun Jane. Med ens började den litterära produktionen att gå på halvfart. Nu redigerade han hustruns brev, skrev historiska verk om norska kungar, småskrifter och artiklar. Carlyle dog 1881, samma år som en av konservatismens absoluta förgrundsgestalter men i nästan allt hans raka motsats — Benjamin Disraeli. Carlyle hade en gång om honom yttrat ”den förbannade juden som inte är värd sin egen vikt i bacon”. Trogen sin livsföring och sina ideal vägrade Carlyle ta emot den adelstitel som Disraeli erbjöd.
      Vem var då denne Thomas Carlyle och vad stod han för? Han skall själv få framträda i två av sina arbeten. Det udda Sartor Resartus och den politiska pamfletten Past and Present.

Sartor Resartus
I Sartor Resartus uppfinner Carlyle den tyske professorn Diogens Teufelsdröckh från universitetet Wessnichtwo. (Devils Dung from I don´t know where) Teufelsdröckh är professor i allkunskap och hyllar det rena, det goda och det enkla, och när samtidigt Carlyles egen svaghet för stora hjältar. I Sartor blandas självbiografiska essäer med den påhittade professorns åsikter i olika ämnen. Professorn spekulerar om klädernas betydelse för människan och samhället. Vi får titta in i sprättens och i arbetsslavens hem. Det var Caryles sätt att beskriva de två världarna — den rika och den fattiga. Samma tema som i just Disraelis socialroman Sybil från 1834 - som hade underrubriken De två nationerna.
      Disraeli beskriver människor ur alla klasser men vurmar för den naturliga och äkta ”aristokratin”. Carlyle klär i stället av människan och framhåller den enkelt klädda men hårt arbetande människan; den trägne arbetaren i vingården. Mystikern och romantikern Carlyle tilllåter sig faktiskt också att sväva ut i både humor och satir när han beskriver bländverk av ideér och kläder.
      Att Carlyle lästes av sin litterära samtid är helt uppenbart och spekulationerna i det litterära etablissemanget var många. Hur påverkades han av sina samtida? Vad betydde Browne, Milton och Swift? Att vännerna Dickens och Goethe betydde mycket framgår av Carlyles många brev och av hans författarskap. Man kan spekulera i om Sartor Resartus var en parodi på klimatläran? I mångt och mycket är ju Sartor en symbios av ideer från det förflutna och de strömningar som fanns i 1800-talets idédebatt. Sartor kom att ge näring åt olika ideologier.
      Samma år som Disraeli publicerade Coningsby (1844) utkom Engels berömda skrift Arbetarklassens ställning i England. Influenserna från Sartor är uppenbara. I Sartor skriver Carlyle under rubriken Sprättarnas rike ”Sprättarna är av naturen ej en sekt som söker värva nya medlemmar; men den kan skryta med outtömliga, från fäderna ärvda hjälpkällor, och är stark, emedan dess medlemmar sinsemellan är eniga; arbetsträlarna däremot är splittrade i en mängd partier, har inget gemensamt intresse som sporrar dem. Om de vill sammansluta sig till ett Arbetsträlarnas samfund på samma sätt som vårt Heliga samfund - vilka fantastiska saker skulle vi då inte få skåda”.
      Var det kanske detta som var den tändande gnistan?
      I Past and present från 1843 möter vi en mer luttrad och mindre romantisk Carlyle. Liberalismen innebär att de rikare blir rikare och att de fattiga blir fattigare. Carlyle skriver ”det är att leva i elände utan att veta varför; att arbeta ut sig och ändå inte för- värva; att vara förtvivlad och trött och ändå ensam, utan samhörighet med andra, omgiven av ett kallt, oändligt laissez-faire; det är att dö sakta hela livet igenom ...”
      Carlyle predikar högre löner och bättre arbetsförhållanden. Samtidigt misstror han framväxten av den politiska demokratin. ”Demokratin innebär misströstan om att finna hjältar att styra oss och ett belåtet konstaterande att de saknas”. Det är i stället en bildad aristokrati som skall återupprättas och frälsa landet från liberalismens elände. En ”talangens aristokrati skall vara nobla ledare för ett nobelt folk”.
      I en av utgåvorna till Past and Present finns ett förord av ingen mindre än Ralph Waldo Emerson. Han skriver ”här är Carlyles nya poem, hans Illiad om den engelska olyckan”. Emerson jämför Carlyle med Burke och Milton då Carlyle beskriver farorna i samhällsutvecklingen. Han belyser en gammal moral och gamla sanningar i en samhällsutveckling som skrämmer Emerson. Roten till liberalismens elände finns hos Mammon och hans kung Midas och dennes moderna arvtagare. Carlyle konstaterar: ”Ett heroiskt folk väljer riktiga hjältar och är lyckliga men ett folk av tjänare väljer skojare och blir olyckliga.”
      Hur det egentligen går till när dessa skojare väljs förklarar inte Carlyle. Men han anser ändå att krav på demokrati är ett uttryck för ”bristen på verklig ledning” och han fortsätter ”Det finns i varje folk och samhälle en man, som är lämpligast, den klokaste, modigaste, bäste; kunde vi finna honom och göra honom till kung över oss, vore i sanning allt väl”. Frågan är om Carlyle var medveten om att sådana tankegångar kunde leda till irrläror och till ett samhälle som var bra mycket värre än liberalismens. Detta visste både Burke och Disraeli för att nämna två konservativa förgundsgestalter.
      Den Thomas Carlyle som vi möter i dessa två böcker — Sartor och Past and Present — är en man som predikade kristen etik för eget såväl som för samhälleligt bruk. Caryles kritik av liberalismen och hans oberoende samhällskritik gör honom till en källa som åberopas av såväl konservativa som av socialister. Hagbergs och Tingstens omdömen är inte ogrundade.
      Få personer har låtit den egna ideologin prägla den personliga livsföringen i så stor utsträckning som Thomas Carlyle. I hela sitt liv förde han en kamp mot utilitarismens nyttoprincip som Carlyle bara såg som ett sätt att upphöja egoismen till norm. Vem vet - kanske något för nutida politiker att tänka på!
      I sin bok om Fredrik den store definierar Carlyle genialitet som ”överlägsen förmåga att möta svårigheter”. När Jane Carlyle läste igenom manuskriptet till Sartor lär hon ha undsluppit sig ”detta är ett verk av ett geni”. Om Carlyle var ett geni eller inte kan diskuteras. Men Sartor Resartus är onekligen en genial 1800-talsprodukt som haft inflytande över utvecklingen av de politiska ideologierna.