Ohistorisk historik
Denna den radikala individualismens lätt bisarra ideologi, där vad som verkligen återfinns av sann frihetsrätts- och humanitetsanda förstörs genom att reduceras till verklighetsfrämmande principer, läggs så av Norberg som ett raster över de senaste tvåhundrafemtio årens svenska politiska historia och idéutveckling. Resultatet blir en i alltför hög grad ohistorisk historik.
      Utan minsta tillstymmelse till problematisering och med blott ett minimum av historisk nyansering framsilas en näranog fläckfri rad av liberala hjältar och bragder, överensstämmande med eller på något sätt befrämjande den norbergska ideologin och dess sak. Norbergs historik är ett inlägg i en i nuet pågående ideologisk kampanj, och framställningen formar sig till ett förråd av i denna kampanj användbara argument hämtade från de historiska föregångarna. Det är därför svårt att recensera denna bok utan att komma in på en ideologisk diskussion av liberalismen.
      I en yvig inledande gest åkallas Torgny Lagman, biskop Thomas, Engelbrekt, Dacke med flera, men den verkliga framställningen tar sin början med Anders Chydenius, ”den svenska liberalismens fader”. Därefter dominerar en ideologi som i allo är internationell, uniform, redan från början färdigformulerad och i sig utan historia i betydelsen utveckling eller förändring. Norberg äger förtjänsten att här ha framlyft många svenska anhängare och tillämpare av större eller mindre delar av denna ideologi, kända och mindre kända namn som Forsskål, Rosenstein, Richert, Thore Petre, den sene Geijer, Fredrika Bremer, Hierta, Gripenstedt, arbetarföreningsrörelsens inspiratör Gustaf Knut Hamilton, Hans Forssell, Torgny Segerstedt, ekonomer som Gustaf Cassel och Eli Heckscher, kooperatörerna Anders Örne och Albin Johansson, arbetarliberalen Arne Montan, förlaget Natur och Kulturs Johan Hansson. Den svenska frihetstraditionens historisk-kulturella egenart belyses - i Geijers efterföljd - nästan enbart i avsnitten om liberala bondeledare som Anders Danielsson och om Vilhelm Moberg, den sentide arvtagaren till de självägande svenska böndernas av den kontinentala feodalismen aldrig kuvade frihetsanda. Men att som Norberg koppla denna anda till Ayn Rands och Robert Nozicks föreställningsvärld är verkligen de trop.

Frihetens väsen
Frihetens historia är lång, rik och komplex - betydligt längre, rikare och mer komplex än den liberalisms historia som Norberg vill skriva. För att förstå den, måste man dels försöka uppfatta frågan om frihetens väsen i en djupare filosofisk mening, i dess nödvändiga relation till människans moraliska och andliga belägenhet, dels förvärva en vidare historisk och kulturell överblick. Liberalismens motståndare görs knappast rättvisa - Norberg är inte den rätte att, som här sker, anklaga 1800-talets konservativa för att deras bild av liberalismen var en karikatyr. Hans svepande omdömen om tänkare som Nils Fredrik Biberg, den tidige Geijer och inte minst Boström och boströmianerna är direkt missvisande.
      Norberg övertar okritiskt de polemiska skällsorden i sina liberala hjältars pamfletter, exempelvis ”ultraism”, ”den beteckning som efter fransk förebild användes för hårdföra rojalister och reaktionärer”. Att de svenska så kallade ultraisterna förblev trogna 1809 års ambition att undvika frihetstidens anarki å ena sidan och absolutismen å den andra, och i denna linje såg en sann liberalism, stundom underbyggd av den nya idealistiska filosofin, framkommer på intet sätt i Norbergs framställning. Beteckningen ultraism var och förblir missvisande i det svenska sammanhanget. Inte ens den sene Hans Järta kan av en rad historiska, kulturella och religiösa orsaker rätteligen associeras med den franska rojalismens reaktion.
      Överhuvud framstår Norbergs grepp om det större historiska skeendet som otillräckligt. Varför nationalismen den ena gången tillhör konservatismen, den andra gången liberalismen, den tredje gången åter konservatismen, förklaras ej. Att romantiken inte bara rymmer reaktionära inslag, utan lika ofta är en distinkt ny och modern strömning i takt med den liberalt-revolutionära tidsåldern framkommer knappast. Den alternativa, tyska, idealistiska liberalismen med rötter hos Kant och Schiller, som varit av stor betydelse i Sverige, försvinner vid sidan av den franskengelska. En rättvisande och kvalificerad idéhistorisk framställning av den svenska liberalismens historia skulle på helt annat sätt behöva gå på djupet i de åskådningsmässiga distinktioner och subtiliteter, som i verkligheten stod i centrum av den svenska frihetsdiskussionen åtminstone under 1800-talet: den individuella frihetens nödvändiga förening och samexistens med den samhälleliga gemenskapen, det individuella ”självförverkligandets” metafysiska dimension och dess relation till den moraliska ordningen och så vidare.
      Den fria associationen, i synnerhet i självhjälpsföreningarnas och kooperationsrörelsens form, är dock i Norbergs framställning med all rätt en viktig del av den svenska liberalismens historia. I den sene Geijers ”milda, anti-atomistiska liberalism” var den ett sätt ”att förena den konservativa gemenskapstanke han tidigare hade hyllat med den liberala frivillighet han sedan omfattade”, och Geijers auktoritet bidrog till att modifiera den svenska liberalismen i riktning mot större förståelse inte bara för de fria kollektiven, utan också för religionen. För Fredrika Bremer var associationerna ett sätt att ”kristna konkurrensen”. Hans Forssells i mycket konservativa självstyrelseidéer synes också accepteras av Norberg. Men trots det obestridligen mycket förtjänstfulla i Norbergs framhållande av allt detta kan han inte erkänna det gemensamma bakomliggande problemläge, som förenar de äldre konservativa och vissa former av dagens kommunitarianism i betoningen av vikten av mellanmakter av olika slag mellan staten och individen. Även ”liberalkonservatismens” blandformer faller ju entydigt utanför Norbergs som historisk urvalsprincip tillämpade definition av liberalismen.
      De enkla ideologiska etiketterna är ofta otjänliga i seriösare historiska framställningar. Frihetens och rättens sak har försvarats av många som stått långt från liberalismen sådan Norberg definierar den, och det är inte svårt att från helt andra utgångspunkter ge liberalerna rätt i några av de kampanjer och sakfrågor som Norberg låter passera revy. I jämförelse med den utilitaristiska och pragmatiska liberalismen har libertarianismen utan tvekan en styrka i sin objektiva filosofiska etik och rättighetsuppfattning, och Norberg framhåller förtjänstfullt hur efter Hägerström också de mest kompromisslösa marknadsekonomerna i Sverige genom att uppge dessa filosofiska positioner försvagade sin ståndpunkt på liknande sätt som socialliberalerna. Norberg är som bäst när han behandlar de tillfällen då verkligt betydande individualister utifrån en strikt moralisk objektivism, om än enligt Norberg blott minimalistisk och negativ, fört en rättfärdig kamp mot olika former av maktmissbruk, orättfärdigt tvång och totalitarism.

Felaktig dikotomi
Frågan är väl emellertid om inte positiva humanistiska värden långt utöver minimalismen vid många av dessa tillfällen i realiteten också varit verksamma. En etiskt-objektivistisk eller naturrättslig uppfattning kan accepteras även i former som skiljer sig från Norbergs moderna utan att för den skull innebära en sämre grund för detta motstånd. Norbergs enkla dikotomi mellan modern naturrättslig individualism och en konservativ ”statsidealism”, som framstår som rent absolutistisk, är helt enkelt felaktig ifråga om de svenska förhållandena. Det är signifikativt att Norberg nämner Geijers Nytt ett och annat, där Geijer är temporärt påverkad av Hegel, som representativ för hans konservativa period, men förbigår hans konservativa mästerverk Feodalism och republikanism med dess starka anslutning till den frihetliga traditionen från 1688 års konstitutionella resultat i England.
      Även till den svenska liberalismens historia hör kulturella, moraliska och religiösa dimensioner bortom libertarianismens minimalism. Den civiliserade och humana ordning, som är en förutsättning också för den liberala ekonomins funktion, måste ibland upprätthållas med en tvångsmakt utöver nattväktarstatens och av en sanktion av värden och moraliska normer utöver den formella rättens. Var det verkligen, som Norberg menar, bara det egoistiska etablissemanget som skrämdes av det fersenska mordet? Till frihetens historia hör, vid en nykter betraktelse, också politiska insatser från den förhatliga statsmaktens sida. Var det verkligen så att Gustav III:s kupp 1772 bara ”satte stopp för den demokratiska utvecklingen”? I en värld där någon spontan liberal harmoni knappast kunde skönjas kan ”/h/ans propaganda mot korruption och utländskt inflytande” i avsevärd utsträckning ha varit berättigad.
      I Norbergs bok saknas tillräckliga insikter om politikens och ekonomins oupplösliga samband med den kulturella, moraliska och religiösa kontexten. Från sin abstrakta ideologiska utsiktspunkt bemästrar den liberale historikern inte den nödvändiga komplexiteten i den dialektiska analys, som förmår urskilja den samtidiga förefintligheten av partiella, konkreta historiska framsteg och ett kulturellt och andligt förfall i radikalmodernismens och masskulturens tecken.

Utopi
Till grund för Norbergs liberalism ligger en tro på en människans naturliga godhet, som om den bara ges frihet, i marknadens och den fria associationens form spontant kommer att lösa alla problem. Den globala harmoniliberalismen är historiskt sett en utopi, och teoretiskt framstår den som varken beviseller falsifierbar.
      Att alternativet inte är en ordning av slutna eller merkantilistiska, totalitärt genomreglerade och militaristiska nationalstater är en uppenbar historisk lärdom. Vid framställningen av tullstriderna på 1880- talet och protektionismens fortsättning hos Kjellén och hans nazistsympatiserande lärjungar ges intrycket att högern undantagslöst reducerats till den senare ytterligheten, samtidigt som socialliberalernas och socialdemokraternas kompromisser fördöms. Mycken kritik av marknadsekonomin har förvisso sin grund i en ytlig förståelse av dess funktionssätt, och som en samlad framställning av de svenska liberalernas kamp för dess delsanningar under de senaste tvåhundra åren har Norbergs bok otvivelaktigt ett värde. Men den libertarianska minimalismen är oförmögen att förstå de avgörande kulturella och moraliska faktorer, som ensamma avgör om marknaden är av godo eller av ondo, och den har själv historiskt bidragit till den utveckling som gör att det senare i lika hög grad som det förra är fallet.
      Norberg framställer det som att liberalismens motståndare endast missuppfattat eller på grund av egna särintressen inte velat förstå dess fixa och tidlösa lära. Det är knappast så enkelt. Den verkliga historien är en levande process av helhetlig förändring, där institutioner och seder måste bedömas utifrån respektive tids förutsättningar. Den historicistiska inlevelsen behöver inte medföra relativism. Dess rekonstruerande fantasi är ingalunda omöjlig att förena med en djupare och mer kvalificerad värdeobjektivism, utan tvärtom ofta en förutsättning för denna.
      Vad liberalismens motståndare har gemensamt är att deras visioner är visioner av ordning. I sin av myten om den spontana harmonin maskerade anarkism förstår den liberale historikern varken den verkliga karaktären hos eller de filosofiska och historiska grunderna för dessa visioner. Norberg gör sig genomgående skyldig till ett av liberalernas huvudfel: utifrån de formalistiska kriterierna tycks det omöjligt att förstå att det finns en avgörande skillnad mellan en konservativ och en socialistisk, kommunistisk eller fascistisk statsmakt. ”Nazismen, kommunismen, socialdemokratin och katolska kyrkan” är enligt Segerstedt ”samma andas barn”, nazismens samhällsideal är ”rent medeltida”.
      Liberalerna bekämpar ”socialister av alla färger”. Eli Heckscher tar avstånd från ”det konservativa/ socialistiska frihetsbegreppet”. Enligt Ivar Lagerwall hade konservatismen och socialismen ”samma mål. De ville båda se samhället organiserat som ett ämbetsverk, staten skulle avskaffa det egna initiativet och ansvaret. Socialister och konservativa bråkade bara om vem som skulle få styra detta väldiga statsmaskineri, och i vems intresse”. Inte bara Bibergs och den konservative Geijers, utan också en Harald Hjärnes och en Vitalis Norströms statsmakt är en annan än Wigforss’, Myrdals och Palmes.

Reaktion på kaos
Motståndet mot den liberala moderniteten tog sig i synnerhet i Tyskland under 1800-talets lopp i allt högre grad uttryck i en nationalism och volk-ideologi som upptog starka naturalistiska, rasistiska och kollektivistiska inslag. När marxismen givit socialismen en mer entydig begreppslig innebörd, och efter första världskrigets katastrof, förträngdes det frihetligt konservativa och idealistiska motståndet av den fascism och nationalsocialism som i lika hög grad grep framåt med radikalmodernismen som bakåt med reaktionen.
      ”Kollektivismen” var här liksom inom kommunismen blott den förvrängda, moderna reaktionen på liberalismens atomistiska kaos, vitt skild från den frihetliga konservatismens gemenskaper. I Sverige undgick vi den tyska utvecklingen, bland mycket annat också delvis på grund av skillnader av den typ jag ovan tangerat, den svenska idealismens huvudsakligen frihetliga och humanistiska karaktär.
      Norberg är emellertid blind för det förhållandet att den ensidiga radikala liberalismen själv,”det handelsmännens tusenårsrike som liberalerna hade eftersträvat”, har en ansenlig del i skulden för 1900- talets aggressiva, nationalistisk-militaristiska och kollektivistiska reaktioner och de svallvågor av dessa som också vi fått känna av. De ömsesidigt balanserande förnyelsekrafter som upplysningen och romantiken i vidare mening utgjorde hade med bevarad motvikt i det äldre klassisk-kristna arvet tillhandahållit förutsättningar för en mer gynnsam kulturell och politisk utveckling. Men den norbergska libertarianismen, i förbund med radikalmodernismen, stjälpte balansen över ända. Och för att motstå och besegra de totalitära system som blev följden, krävdes sannerligen mer än marknadsliberalism.

Ekonomi
Norberg säger sig vilja befria liberalismen från ensidig ekonomism, men den materiella välfärden fokuseras hur som helst ständigt, om än blott i allmänna ordalag, som vittnesbörd om liberalismens överlägsenhet (en åtminstone undermedveten ekonomism kanske också spökar när den franske filosofen Auguste Comte stavas August Compte). Försök görs dock att istället anklaga liberalismens motståndare för ekonomism. I likställandet av socialism (i gängse ideologisk mening) och konservatism är det genomgående de socialpolitiska likheterna — pengarnas fördelning — som beaktas. Men också om vi ser till det ekonomiska livet skiljer sig naturligtvis konservatismen från socialismen — och inte bara såtillvida som den erkänner att även marknaden har en legitim, om än begränsad, fri sfär. Konservatismen försvarar som ett moment i sin vision av ordning, av i högre mening normalt liv eller av traditionellt liv, också ett åtminstone någorlunda allsidigt ekonomiskt liv, och ser det som osunt att vissa länders hela ekonomi anses böra kunna koncentreras nästan helt kring kaffebönor eller virke från nedhuggna regnskogar eller marijuana, andra till övervägande del bygga på datateknologi, olja, eller rockmusik, ytterligare andra nästan uteslutande på magsårsmediciner, mobiltelefoner, eller kanske bara investeringsrådgivning, även om det skulle råka vara detta som landet eller regionen ifråga under en viss tid producerar bäst på den globala marknaden och alla, snävt nationalekonomiskt, tjänar på det.
      När Norberg till och med själv vid upprepade tillfällen noterar hur socialdemokraterna skiljer sig från de konservativa i jordbruksfrågan och just på denna punkt följer liberalerna, avslöjar även hans framställning hur socialismens ordningsvision är en annan än konservatismens. En konservativ ser det i dag med bekymmer när exempelvis Mälardalen, som våra förfäder odlat i årtusenden, tillåts växa igen.
      Norberg citerar med gillande Lars Gustafssons ord om att folkpartiet blivit alltmer likt koffeinfritt kaffe: ett liberalt parti utan liberala idéer. Norbergs bok ”inriktar sig på det uppiggande koffeinet”. Man må tycka vad man vill om folkpartiet - problemet är att Norberg försöker destillera den liberala individualismens koffein inte bara från folkpartistisk utspädning, utan från det mesta av det som innehållsligt, positivt och objektivt ger livet näring. Norberg glömmer att koffeinet uppiggar endast artificiellt, endast genom att förgifta. Många av Norbergs åsiktsfränder har ju — i den märkliga ostentativa depravation som i en del tillämpningar kanske endast skenbart paradoxalt förenar dem med vissa representanter för den yttersta kollektivistiska vänstern — heller aldrig tvekat att inrikta sig på långt starkare uppiggande medel än Norberg. Libertarianismen tillhandahåller ju även argument för den moraliska rätten till självdestruktion. När Norberg förklarar marknadens förmåga att tillfredsställa ”människors behov”, frågar han aldrig vilka dessa behov är och vilka de bör vara. De behov som mest pengar kan tjänas på är sällan de mest högtstående.

Huxley och Orwell
Den radikala upplysningens idéer såväl som hela den materiella och strukturella historiska utvecklingen under den aktuella perioden framställs av Norberg genomgående med bekymmersfri, glättig aningslöshet. Som Norberg framhåller påpekade den engelske journalisten Roland Huntford i boken The New Totalitarians från 1971 likheten mellan den dåvarande svenska statsapparaten, inklusive dess ideologi, och Huxleys och Orwells dystopier. Huntford hade förvisso rätt i mycket av sin kritik mot det ensidigt kollektivistiska i det svenska förflutna såväl som i det svenska nuet. Men hans bok ramponerades av ett urskillningslöst hat mot allt svenskt som förtog mycket av trovärdigheten. Norbergs idé att återställa balansen genom att framlyfta den lika starka traditionen av svensk individualism är alldeles utmärkt, och hade kunnat ge ett ypperligt resultat om denna tradition inte i alltför hög grad reducerats till de arida libertarianska principernas illusion. Endast en ytlig förståelse kan tolka Brave New World och 1984 som uttryck endast för en allmän den liberala individualismens protest mot kollektivistiskt och totalitärt förtryck. De handlar också om konsekvenserna av den moraliska, andliga och sant humanistiska människosynens och världsbildens förlust, det genomsekulariserade samhällets hotande omänskliga barbari i materialismens, teknologins och behaviorismens rustning. Frågan om friheten är i dessa verk oupplösligt bunden till frihetens andliga, moraliska och kulturella förutsättningar.
      Vid närmare skärskådande är libertarianismens formalism inte så självständig, isolerad och oblandad. Den var, är och förblir ett den förenade rationalismens och rousseauismens pseudoideal, en utopi. Gränsområdena, blandformerna, kompromisserna i olika riktningar, det reella och innehållsliga som i verkligheten avslöjarideologins otillräcklighet - inget av detta kan i själva helt verket förbigås ens i Norbergs historik. Det finns, som jag framhållit, viktiga punkter där liberalerna haft rätt. I ett levande samhälle måste ett visst utrymme allltid finnas för förändring, förnyelse och reformer. Men även Norbergs framställning visar hur liberalismen som abstrakt ideologi bara alltför lätt ingår förbund med många av de radikalmodernismens krafter, som möjliggör och kulminerar i totalitära system av den typ Huxley och Orwell vill varna för.
      Visserligen finns i några fall stora skillnader mellan olika libertarianer utanför de gemensamma principerna, men en Hayek är, särskilt idag, långt mindre representativ än Norberg själv. Norberg framstår på många ställen som en utpräglad kulturradikal, och detta intryck förstärks mot slutet, när femtiotalets temporära liberalism får symboliseras av Elvis Presley och när Norberg beklagar att det bara var sextiotalets nyvänster som framstod som ”den unga, progressiva, frihetliga kraften i samhällslivet” och ensam förespråkade inte bara ”fullständig yttrandefrihet” och ”kvinnlig frigörelse”, utan också ”ateism” och ”fri abort”. Libertarianismens frihet att välja livsåskådning upphävs visserligen i icke obetydlig utsträckning redan av dess egna principer, eftersom dessa själva täcker livsåskådningsområden och gör anspråk på absolut giltighet. Men varken ifråga om det förhållandet att libertarianerna både historiskt sett fyllt och i nuet alltfort vill fylla sin negativa och formella frihet med ett distinkt innehåll, eller ifråga om detta innehålls karaktär, lämnar oss Norberg i något tvivelsmål.