Minimistraffen bör höjas
Ur: Svenska Dagbladet 2005-02-02




Innan tsunamikatastrofen försköt den inrikespolitiska dagordningen hann Fredrik Reinfeldt anbefalla jul- och kvinnofrid. För att stävja kvinnovåld föreskrev han strängare straff och beklagade att domstolarna dömer så milt och inte utnyttjar hela strafflatituden. Iakttagelsen är inte ny och brukar lyftas fram vid passande tillfällen, när de kriminalpolitiska musklerna ska spännas.
     Sant är att svenska domstolar är milda i sin straffmätning. Det hänger samman med den svenska kriminalpolitiska grundsynen som sedan 1930-talet har präglats av en allmän motvilja mot fängelsestraff. Svenska domare har sedan Karl Schlyter (1879-1959) var justitieminister lärt sig att fängelse är ett dåligt alternativ. Legioner av kriminologer har predikat samma sak med olika variation sedan brottsbalkens införande 1965.
     Fängelse har tre funktioner: straffa, skydda brottsoffer och rehabilitera den dömde. I Sverige har den tredje funktionen som regel fått överskugga de övriga två, oftast till en sådan grad att brottslingen framställts som offer. Om straff och skydd för brottsoffer har det forskats mindre. Utom när det är fråga om vissa politiskt korrekta brottstyper, då också vänstern kan tänka sig hårdare tag.
     Fängelse är dyrt. Cirka 3 000 kronor per dygn och fånge kostar inlåsningen. För intäkten av antalet uteblivna brott, som med en genomsnittlig återfallsprocent på ca 65 procent går utmärkt att beräkna, finns det dock ingen av finansdepartemenet godtagbar formel. Uteblivet lidande för de medborgare som skyddas när boven sitter inne har alltså ingen talesman i budgetberedningen.

När det gäller funktion ett, det vill säga straffet, får förstås tillvaron på våra anstalter inte vara alltför hotelliknande. Här har vi svårigheter när det gäller det ökande antalet i fångpopulationen som inte kommer från Sverige. Andelen utländska medborgare av de cirka 10 000 som årligen tas in i fängelse uppgår till över en fjärdedel. Av dem som avtjänar straff på fyra år eller mer är över 65 procent fler utländska än svenska medborgare.
     För en del utländska medborgare framstår svenska anstalter som vilohem jämfört med hemlandets fängelser.
     Lösningen här heter verkställighet i hemlandet och ökad användning av utvisning. Här finns mycket att ändra på för de mindre ömsinta.
     Lösningen på den milda svenska straffmätningen ligger inte hos domstolarna utan hos lagstiftaren. Domstolarna är förstås inte opåverkade av "allmänna strömningar" fast de borde vara det. Men medan politiker möjligen då och då kan lyckas tala upp eller ner valutakursen eller räntan kan de dock inte prata upp straffen. Nedärvd motvilja mot höga fängelsestraff hos svenska domstolsjurister förenas här med konstitutionell insikt att domstolarna står självständiga i sin dömande funktion. Även de konstitutionella duvorna bland domarna blir här hökar. Den som tvivlar kan fråga HD:s nuvarande ordförande Bo Svensson, gammal kanslichef på Brå.

Nej, lösningen på låga straff heter höjda minimistraff. Ett vanligt trick - också använt av borgerliga regeringar - att visa kriminalpolitiskt handlingskraft på är att höja maximistraffen i latituden. Det kostar inget och justitiedepartement får klartecken från finansen. Det ser också bra ut i pressmeddelandet och imponerar på allmogen.
     Om Reinfeldt och Alliansen menar allvar med en annorlunda kriminalpolitik, där brottsoffer sätts i fokus och också fängelsets funktion att straffa och förhindra nya brott görs legitim, krävs det inte några djupsinniga analyser. Det räcker att ange vad man menar att miniminivåerna bör ligga på och anpassa brottsbalken därefter. Det kommer att kosta, kriminologerna kommer att få frossbrytningar, men domarna kommer att leverera. Det är alltså bara att föreslå - och vinna valet.


Krister Thelin
är domare i Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag och lagman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge